Vad fan har vi gjort dig? Fredagens terrordåd i Stockholm var en händelse som framkallar så mycket känslor och tankar, ofta motsägelsefulla sådana: vrede och sorg, omtanke och solidaritet.

Jag kände mig lite som en femtonåring som inte riktigt visste vad hen ska göra av alla hormoner.

Men en av de reaktioner som stannade kvar efter att den första chocken lagt sig var: vad i hela friden har Sverige gjort för att förtjäna en attack med urskiljningslöst dödande av civila, oskyldiga och intet ont anande människor?

All terror är naturligtvis förkastlig men på något sätt känns det än mer orättfärdigt att ge sig på just Sverige.

Vår tydligaste relation till islam är nämligen att vi har tagit emot runt en halv miljon människor med muslimsk bakgrund – och gett dem ett nytt hemland och en nystart, med möjligheter till ett tryggare och bättre liv.

Sverige bedriver inte något krig mot islam, tvärtom har vi en de öppnaste attityderna av alla västländer.

Sedan kommer man till frågan vilka det där ”vi” egentligen är. En britt, en belgiska, en elvaårig svensk flicka och ytterligare en person vars identitet inte verkar vara offentliggjord.

Hur kunde den misstänkte terroristen veta att dem han körde på inte var rättrogna muslimer? På Drottninggatan brukar det faktiskt vara rätt tätt med människor med bakgrund i Mellanöstern.

Bär varje enskild svensk individ skuld för vad staten Sverige gör och inte gör? Eller är det helt enkelt i gärningsmannens ögon rätt att döda vem som helst?

Frågan om kollektiv skuld är dock inte bara relevant ur terroristens perspektiv, utan även när det gäller vårt svar på terrorn.

Varje enskild muslim är lika lite skyldig till dådet på Drottninggatan som varje enskild kristen bär ansvar för de brott som den kristna ugandiska terrorgruppen Herrens motståndsarmé begår.

Jag tänker på min marockanska fru, en sekulär men ändå troende muslim.

Från hennes hemstad Rabat är det mer än dubbelt så långt till den uzbekiska huvudstaden Tasjkent som det är till Stockholm – och jag kan lova er att hon var lika rädd och bestört som alla andra över dådet. Särskilt när hon femton minuter efter att lastbilen rammat Åhléns insåg att hennes tunnelbanetåg hade passerad T-centralen just då.

Nu hamnar fokus på att kollektivt bestraffa en tredje grupp: asylsökande.

Den misstänkte 39-åringen befann sig i Sverige illegalt efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det finns 12 000 personer som av detta skäl i dag är efterlysta av polisen. Och nu kommer det krav på att ha bättre kontroll på dessa.

Problemet är att det inte finns något civiliserat sätt för en stat att ha total koll på var alla personer som befinner sig på dess territorium bor och arbetar.

De enda två metoder jag kan komma på är att på ett tidigt stadium antingen sätta en fotboja eller att operera in ett chip under huden på varje asylsökande. Men då närmar vi oss en totalitär science fiction-dystopi – och så kan vi helt enkelt inte hantera människor.

Sverige och Stockholm uppvisade en imponerande styrka i helgen. Låt oss nu inte springa iväg med förhastade åtgärder tillkomna i en uppjagad stämning.