“Borgerlig politik drivs bäst av en borgerlig regering”, så kommenterade Ulf Kristersson (M) Annie Lööfs besked att Centerpartiet dragit sig ur ur regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna.
Det låter förstås helt logiskt. Om det inte vore för en liten men viktig detalj. Ulf Kristerssons Moderaterna är inte särskilt borgerliga. Det gäller också Ebba Busch Thors Kristdemokraterna.
Centerpartiet och Liberalerna är garanterna för att en eventuell Alliansregering faktiskt bedriver borgerlig politik.
Anledningen är framförallt att M och KD inte klarar ett fundamentalt borgerligt lackmustest: synen på skattesystemet.
I M och KD:s gemensamma budgetreservation, som nu ser ut att gå igenom, är den största skattesänkningen 10 miljarder kronor i utökat jobbskatteavdrag.
Jobbskatteavdrag var jättebra när de infördes efter regeringsskiftet 2006. Men det är 12 år sedan. Ändå envisas framförallt Moderaterna med att sänka skatten på låga inkomster som om Reinfeldt fortfarande satt vid makten.
Dagens största orättvisa i skattesystemet är de höga marginalskatterna, som drabbar medel- och höginkomsttagare. Marginalskatterna gör att färre utbildar sig och att fler arbetar deltid.
Ekonomer är överens om att avskaffad värnskatt, den högsta marginalskatten, skulle ge ökade inkomster till statskassan. Även sänkningar av den statliga inkomstskatten skulle vara självfinansierande, eller nästintill.
Att staten inte i onödan ska ta människors lön är en grundläggande liberal princip. Att strävsamhet och flit ska uppmuntras är en lika grundläggande borgerlig dygd.
Moderaterna tycks stirra sig blinda på ekonomiska nyckeltal på hur flest jobb kan skapas på snabbast möjliga tid.
Jobbskatteavdrag, en modern LO-puckel, går dessutom hem hos arbetare, väljare M gärna hämtar tillbaka från S och SD. Därmed glömmer M att se till helheten.
Vad händer med ett samhälle som inte värderar högre utbildning?
Det ska inte bara vara lönsamt att gå från bidrag till jobb, utan också från okvalificerade arbeten till kvalificerade.
Kristdemokraterna vill fokusera skattesänkningarna till vissa utvalda grupper. Bland annat vill KD att småbarnsföräldrar får särskilda skatteavdrag. För mycket KD-inflytande riskerar att ge borgerligheten en konservativ slagsida.
Även de som inte lever upp till de styrandes kärnfamiljsideal borde få behålla sina surt förvärvade slantar.
Det ska sägas att KD och M:s gemensamma budgetreservationen innehåller höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och en del andra borgerliga hjärtefrågor som satsningar på försvaret och polisen.
Däremot finns inga löften att en M-ledd regering gör särskilt mycket åt de stelbenta reglerna på arbetsmarknaden eller inför marknadshyror.
Så länge Kristersson mest liknar en socialdemokratisk kopia är det inte särskilt konstigt att C och L tänkt att de lika gärna kunnat förhandla med originalet.
Intressant är att Stefan Löfven i vissa avseenden har toppat Kristerssons bud. Olikt M har S lovat sänkt värnskatt.
Jan Björklund och Annie Lööf är nu solarna som svensk politik snurrar kring. De borde ställa ett ultimatum till Kristersson: “Om du vill leda en borgerlig regering, bedriv borgerlig politik.”