CENTERPARTIET Jag är inte ensam att som statsvetare kunna konstatera att Lööf har en väldigt nyliberal hållning. Om Annie Lööf väljer att på sin hemsida hylla några av den iskalla egoismens och nyliberalismens främsta företrädare måste vi ta det på fullaste allvar. Det skriver professorn i samhällskunskap, Lars Pålsson Syll, som svar på centerpartisten Fredrick Federleys debattartikel igår.
Som svar på min artikel i går på SVT Debatt gick Fredrik Federley ut till försvar av centervalberedningens beslut att föreslå Annie Lööf till ny partiledare. Så följdriktigt! För vem skulle vara mer kvalificerad att göra det än en av huvudarkitekterna själv bakom Stureplanskotteriets nyliberala övertagande av centern.
Tyvärr blir det inte mycket till substantiell läsning. I en mer än vanligt tunn artikel väljer Federley egentligen bara att yvigt vifta med ingenting mer än lovligt tomma invektiv och insinuationer.
Jag har ändå försökt tyda tecknen och tror mig kunna urskilja två försök till argument.
Det ena är att yourstruly varken vet vad nyliberalism är eller ens kan definiera det. Det andra är att jag och andra forskare som valt att titta lite närmre på vad Annie Lööf verkligen står för – och inte förbehållslöst svalt den gängse mediabilden av en glad, söt och oförarglig Värnamotjej – bara vill ”svärta Annie Lööf”.
Låt oss ta det i ordning.
Om Fredrik Federley ens hade orkat kika på min publikationslista skulle han ha hittat ett tiotal vetenskapsartiklar, två böcker och ett tjugotal debattartiklar där jag under två decennier ingående har definierat, behandlat och analyserat vad nyliberalism är. Och just för att jag är forskare och inte vill göra avkall på vetenskaplig akribi vet jag också att en adekvat utläggning kring vad nyliberalism är kräver ett utrymme som det oftast inte finns plats för i debattartiklar.
Av Federleys något adrenalinstinna inlägg att döma skulle man kunna få intrycket att bilden av Annie Lööf som nyliberal medlöpare till Federley och Stureplanskotteriet skulle vara en fabrikation av yourstruly. Så är ingalunda fallet. Låt mig bara ta två exempel för att ta läsarna ur denna eventuella villfarelse.
På DN debatt den 27/8 skriver statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundström – författare till artikeln ”Ett smalare men vassare Centerparti” i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2 – apropå det förestående partiledarvalet:
– Annie Johansson, som ofta förs fram som huvudkandidat, ligger alldeles uppenbart en bra bit längre till höger än de båda medtävlarna. Detta är ingen väl förborgad hemlighet, utan något hon själv tydligt belyser … Johansson har förklarat Thatcher vara en idol, framhåller på sin hemsida Robert Nozick och Ayn Rand som favoritförfattare (Rand beskrivs som en av 1900-talets största tänkare), och har motionerat för bland annat platt skatt. På nyliberalistisk manér är individen ledstjärnan i hennes politiska vision, och statens roll bör minskas betydligt för att individen skall må riktigt bra.Den tydlighet som Johansson pläderar för, och ännu mycket mer ansluter sig till, innebär de facto ett tydligt steg till höger, med de möjligheter och faror som följer.
I en TT-intervju den 31/8 säger Mikael Sundström:
– De vet att de får en skicklig politiker med medial genomslagskraft. Men det politiska skulle kunna oroa vissa väljargrupper. Hon har en väldigt nyliberal hållning. Liberalism är många saker, men det är en väldigt speciell sorts liberalism hon står för med betoning av de frihetliga aspekterna … När Moderaterna går mot mitten så finns det ett utrymme på högerkanten som skulle kunna vara stort.
När det gäller den påstådda nedsvärtningen är det inte mycket bättre. Som forskare är jag av den uppfattningen att man måste ta politiker på allvar – och på orden! Robert Nozick, Ayn Rand och Johan Norberg är inte vilka personer som helst.
Om Annie Lööf väljer att på sin hemsida hylla några av den iskalla egoismens och nyliberalismens främsta företrädare måste vi ta det på fullaste allvar. Likaså att en politiker under de senaste åren gjort sig känd för att bland annat argumentera och i riksdagen motionera för ett införande av plattskatt (lägre skatt för höginkomsttagare), avskaffning av lagen om anställningsskydd, ett inskränkande av strejkrätten, införande av marknadshyror, utsäljning av SVT och SR, samt att Sverige bör gå med i NATO.
Låt mig bara som avslutning konstatera att med Annie Lööf som partiledare behöver nog inte Fredrik Federley och de andra i Stureplankotteriet längre bekymra sig om hur de ska nå väljare bortom Stureplan. De kommer antagligen att sedan länge ha vänt Sveriges nyliberala högerparti ryggen.