Under valrörelsen har det från flera håll ropats på hårdare krav inom socialtjänsten. Rätten till bistånd framställs ofta som kravlös.
Egenansvarsprincipen är emellertid en sedan länge etablerad princip inom det sociala arbetet. Krav som i socialtjänstpraktiken ställs på sökande sträcker sig ibland långt utöver vad som är rättsligt motiverat eller möjligt.
Människor far ibland mycket illa av dessa förhållanden.
Självbestämmandeprincipen är en annan central princip i socialt arbete som innebär att socialtjänsten måste respektera de val enskilda gör även om dessa val uppfattas som mindre bra, av myndigheten.
Därutöver bör nämnas att bistånd inte får ges om enskilda själva eller på annat sätt kan tillgodose sina behov.
I Gårdstensfallet utgår socialtjänsten från egenansvars- och självbestämmandeprinciperna och väljer att tro på mamman när hon säger att familjen kan lösa situationen själv genom att flytta till ett annat boende.
Därmed saknas (i princip) en rätt till bistånd.
Å ena sidan har vi här en myndighet som ställer krav på sökandes egenansvar och respekterar deras självbestämmande. Å andra sidan slutade det hela, i detta fall, med katastrof och socialtjänsten hamnar i skottgluggen – myndigheten borde ha gjort något annat.
Framförallt borde den ha förhindrat den tragedi som nu inträffat.
Det som framträder här är emellertid helt orimliga och motstridiga krav på socialtjänsten.
Av stor betydelse, i detta fall, är att lagtext och förarbeten förutsätter individuella behovsbedömningar vid tolkning av socialtjänstlagen– det vill säga att vars och ens behov utreds.
Socialtjänsten i Gårdsten utgick emellertid från en kollektivistisk så kallad hushållsnorm som innebär att vars och ens behov inte behöver utredas separat.
Socialtjänsten i Gårdsten är, i detta fall, i ett stort och välrenommerat, men problematiskt sällskap.
Stöd för tolkningen finns i både domstolspraxis och råd från Socialstyrelsen. Om socialtjänsten i Gårdsten gjort en individuell bedömning skulle alla familjemedlemmars behov utretts, vilket förutsätter att både pappan och barnen kontaktats, vilket inte har skett.
Den tragiska händelsen i Gårdsten är därför uttryck för mycket djupare och mer långtgående problem inom socialtjänsten än vad själva händelsen ger vid handen.
Det är alltså inte bara fråga om en isolerad händelse där några socialarbetare och deras chefer begått ett antal misstag.
Kollektivistiska tolkningar av socialtjänstlagen, där barn får ta konsekvenserna av vuxnas misstag, sker över allt och hela tiden i socialarbetarpraktiken med ibland mycket allvarliga konsekvenser som följd.
Att endast rikta in sig på enskilda socialarbetare är därför långtifrån tillräckligt.
Det är dags att vi på allvar börjar diskutera det sociala arbetets rättsliga förutsättningar och innehåll!
Avslutningsvis bör nämnas att det naturligtvis är allvarligt att pappan inte informerats om att en barnavårdsutredning inletts – men vad händer i de vräkningshotade familjer där en sådan utredning inte inleds och myndigheterna håller sig med en kollektivistisk hushållsnorm?
