De flesta upplever att de tillhör det kön de fötts med och genom hela livet identifierar de sig som samma kön.
För en grupp, transsexuella, stämmer inte detta och för dem kan varje dag vara en frustrerande upplevelse och för några är lidandet så stort att de önskar hjälp, så att kroppen ska stämma överens med ens identitet, det kön man känner sig som.
Dessa personer lider ofta av depressioner och många umgås med tankar om självmord. För att hjälpa dem krävs högspecialiserad vård där en god samverkan mellan psykiater, psykologer, socionomer, endokrinologer, logopeder, foniater, gynekologer och plastikkirurger är nödvändigt.
Allt fler söker hjälp. 1972 blev Sverige det första land i världen införde en lag med ett regelverk för byte av juridiskt kön och tillstånd till underlivskirurgi.
Fram till början av 2000-talet så var det cirka 15 personer som varje år fullföljde processen med utredning, behandling och ändring av juridiskt kön.
I dag är det mer än 300 varje år. Socialstyrelsen har i nya riktlinjer klargjort det medicinska och det psykologiska behovet och riktlinjer med anvisningar om vad samhället skall erbjuda denna patientgrupp.
Men resurserna har inte hängt med – väntetiderna ökar. Folkhälsomyndigheten presenterade nyligen en undersökning av psykisk hälsa hos transpersoner och påvisade brister i vård och omsorg och risk för särbehandling hos denna grupp.
De transpersoner som önskar vård vittnar om att brist på vård och lång väntetid är central orsak till den psykiska ohälsan. Väntetider idag från att du väljer söka vård till första mötet är 6-14 månader.
Endast två av sju mottagningar i landet klarar att ta emot de sökande inom tre månader. Utöver detta tillkommer långa interna väntetider för kontakt med psykolog, endokrinolog och plastikkirurg.
Att stå i en vårdkö med oklar tidtabell är näst intill omänskligt. Det hela förvärras av att praxis hos Socialstyrelsens rättsliga råd för att bevilja en ändring av juridiskt kön och tillstånd för underlivskirurgi är att man ska ha varit i vård under minst två års tid varav minst ett år ska ha varit i enlighet med sin könsidentitet.
Detta trots att Socialstyrelsens kunskapsstöd och riktlinjer är tydliga med att varje process är individuell och inte kan ritas ut på förhand enligt en viss modell.
Tiden från man bestämmer sig för att söka vård till man har ändrat juridiskt kön och för de som vill genomfört operation av underlivet skulle kunna vara 1,5 år men uppgår idag till 5 år.
Att på detta sätt vara i en lång, osäker och utdragen process att förändra kroppen och sitt juridiska kön är oacceptabelt. Det medför ökad risk för psykisk ohälsa, utsatthet för trakasserier, begränsat livsutrymme och våld.
Socialstyrelsens anvisningar har ett helhetsperspektiv och för den grupp personer som genomgår könskorrigerande behandling behövs ett långsiktigt vårdprogram.
Livslång hormonell behandling är nödvändig och det ställer krav på fortsatt medicinskt omhändertagande. Rätt skött är hormonell behandling ingen medicinsk risk men det krävs kontinuitet i vård och uppföljning.
Den kraftiga ökningen av antal patienter skapar ökade vårdbehov. Dagens kösituation beror på en kraftig ökning av antalet personer som söker hjälp för utredning och behandling.
Men resurserna för att på ett medicinskt säkert sätt ta hand om behovet har inte hängt med. Att Socialstyrelsen tydligt har markerat behovet av vård behöver fångas upp av sjukvårdshuvudmännen så att öronmärkta resurser blir tillgängliga.
Det handlar om personer som bär på ett stort lidande och där utebliven vård skapar och förvärrar psykisk ohälsa vilket i sig belastar en redan hårt ansträngd sjukvård.
Utredning och behandling av könsdysfori är en högspecialiserad verksamhet och som sjukvårdsministern antydde i ett radioinslag nyligen finns behov av ett helhetstänkande kring vården av personer med könsdysfori.
I Stockholm har vi sedan två år fått stöd av Landstinget att skapa en vård som omfattar hela kedjan från utredning till behandling och livslång uppföljning vilket är logiskt sett ur patientens behov och en strategi som syftar till att förbättra hälsotalen för transpersoner.
Problemet i Stockholm liksom övriga landet är att resursutbyggnad släpar efter vårdefterfrågan.