Hej, Lisa heter jag. Det här blir ju lite konstigt eftersom vi inte känner varandra, men vi måste prata. Det gäller dina öppna brev.
Det absolut mest kända öppna brevet i modern tid är författaren Émile Zolas brev till den franske presidenten år 1898. Texten publicerades på förstasidan av en fransk dagstidning och hade rubriken J’accuse. Det betyder Jag anklagar, och är kanske den ärligaste rubriken på ett öppet brev någonsin. Det är ju nämligen just detta det öppna brevet egentligen är: en offentlig anklagelse, fast utklädd till ett personligt meddelande.
Det öppna brevet inleds med att du som brevskrivare ger en liten bakgrund till varför du skriver, och sammanfattar mottagarens åsikter. Ibland är de rättvist återgivna, ibland inte. Det är inte så noga med den saken, för det här är inte en riktig debattartikel utan ett personligt brev, och därför behöver du inte bry dig om fakta. Det väsentliga är din känsla av att saker är åt helvete, och att det är mottagarens fel att saker är åt helvete.
Inledningsvis brukar du ofta ha en förstående, ja nästan vädjande ton, som om du verkligen förtvivlat gärna skulle vilja resonera på riktigt med mottagaren om varför hen har gjort så att saker är åt helvete. I själva verket är dock mottagaren inte din egentliga mottagare, utan bara en symbol du använder dig av.
De du verkligen riktar dig till är dem som redan delar din rättmätiga vrede. Och bara några stycken in i texten brukar denna rättmätiga vrede få alltmer fritt spelrum. Den tränger och spränger fram, ofta på ett väldigt poetiskt vis. Du blir dramatisk!
I denna dramatik ligger förmodligen även förklaringen till varför just det öppna brevet har blivit så populärt i den svenska debatten på sistone. Det är tråkigt att läsa långa informativa politiska redogörelser, och ganska tråkigt att läsa saklig argumentation också. Känsloutbrott, däremot, är spännande. Folk dras med, det klickas och delas och likeas. Man behöver inte sätta sig in i något, det räcker med att känna känslan.
Inget av det jag beskriver är förstås något jättestort problem, inte egentligen. Visst, dina utspel har en form som är plågsamt konstlad, och innehållet är allra oftast mer passivaggressivt än vad som går att stå ut med. Men det är på sin höjd irriterande.
Det stora problemet, kära brevskrivare, är att det aldrig finns någon utväg i dina brev. Jag menar nu inte att du borde vara skyldig att presentera en färdig lösning, absolut inte. Men att hålla en enskild person ansvarig för sådant som i många fall är allvarliga samhällsproblem, är att säga att vi andra inte kan göra annat än att konstatera att allting redan är försent. Det är en farlig känsla för den som vill ha politisk förändring.
Därför vänder jag mig nu till dig och ber dig: Snälla sluta med dina öppna brev. Ingenting gott kommer någonsin ur dem.
Stockholm den 2 december 2013,