Som samisk politiker har jag länge valt att avstå från att kommentera rättsprocessen mellan Girjas sameby och svenska staten, då det är ofint att som politiker diskutera pågående rättsprocesser.
Men med veckans något märkliga dom och de diskussioner som råder ute i Saepmie känner jag mig tvingad att ta bladet från munnen, och bidra med mitt perspektiv.
MER: Sameradion och SVT Sápmi #GirjasMotStaten
Mina känslor över Girjasmålet är kluvet. Å ena sidan är det utmärkt att samebyn tvingar staten att ta i frågor som svenska politiker gjort sitt bästa för att ignorera och historiskt sett sopa under mattan.
Å andra sidan är jag en del av de 90 procent av samer som står utanför renskötseln och utanför samebysystemet; en samisk majoritet vars rättigheter förvägras trots att vi och våra släkter varit med och upparbetat den rätt som samebyarnas bruk idag vilar på.
LÄS MER: Hovrättens dom i Girjasmålet
Även om Girjas sameby skulle få rätt i Högsta domstolen och domen blir prejudikat, som kan komma att gälla andra samebyar, så står vi, den stora majoriteten av samer, fortfarande bortom möjligheterna att utöva den rätt som tillerkänns oss som folk enligt urminnes hävd.
Genom att våra kollektiva rättigheter som folk kringskurits och juridiskt manipulerats till att enbart kunna utövas av de som utövar rennäringen har staten på ett effektivt sätt kunnat reducera de samiska frågorna i stort till näringsfrågor och ett ”särintresse”.
Detta måste sättas in i sin historiska kontext, som både svenskar och flera samer idag saknar eller ignorerar – den om den rasistiska erans så kallade lapp ska vara lapp-politiken under 1900-talets första hälft.
I Sveriges strävan efter att lägga beslag på naturtillgångarna i norr, och kringgå den historiska samiska rätten, var att urskilja den ”samiska rasen” mot den ”svenska rasen” för att kunna hävda svenskars rätt över marken, som ett ”civiliserat folk” som kuvar ”vildar”.
I detta beslutade svenska politiker och tjänstemän, understödda av rasbiologerna, att de ”riktiga” samerna var de som ägnade sig åt renskötsel och en traditionell nomadisk livsstil, medan övriga samer var avarter som skulle assimileras in i det svenska samhället.
Detta är grunden till den idag rådande rennäringslagen som menar att enbart medlem av sameby får utöva de samiska rättigheterna.
Genom en blandning av assimilationspolitik, skambeläggning, ”effektivisering av renskötseln” och tvångsförflyttningar skilde svenska staten samer från varandra.
Vissa övertygades om att de var lägre stående vildar utan framtidsmöjligheter – en historia som belyses i filmen Sameblod som just nu har guldbaggeregn – medan andra övertygades om att de gjorde bäst i att inte identifiera sig som samer.
På många sätt kan det här beskrivas som ett kulturellt folkmord, inte minst på sydsamiskt område.
Så skapade man det som idag kallas för kategoriklyvningen i det samiska folket, där många samer än idag tvivlar på sin egen identitet medan andra hävdar att de är mer same än andra, inte sällan för att de ägnar sig åt renskötsel.
Denna form av internaliserad kolonialism, detta sargande av ett folk, har paralyserat Sametinget i över 20 år, och än syns ingen ljusning.
Jag har svårt att se hur situationen skulle bli bättre av att tio procent av det samiska folket får ännu mer makt och inflytande, vilket stärker det historiska, hierarkiska paradigmet.
Det är i ljuset av allt detta som vi måste ställa Girjasmålet. Vi befinner oss just nu i en brytningspunkt mellan det gamla och det nya där dessa frågor måste upp på den politiska dagordningen.
Det är på grund av svenska politikers undvikande beteende, kombinerat med en undermålig undervisning om svensksamisk historia i svenska skolor, som vi ens står här idag.
Jag ser endast en rimlig väg framåt: en politisk process som bryter upp de koloniala klyftor som Sverige skapat och kan börja att läka alla de sår som finns kvar idag.
Först då kan vi börja prata om samisk rätt i allmänhet – och inte rättigheterna för enskilda ekonomiska föreningar i ett kolonialt system.
Svenska politiker, ta ert ansvar över Girjasrättegången!
