RUT Häromkvällen hade Rapport ett inslag om en ny trend: det har blivit allt vanligare att familjer köper läxhjälp till barnen. Eftersom detta räknas som en ”hushållsnära tjänst” behöver köparen bara stå för halva kostnaden. Problemet är att det som på kort sikt kan vara rationellt för individen på längre sikt kan vara förödande för helheten. Det skriver författaren Inga-Lisa Sangregorio.
Häromkvällen hade Rapport ett inslag om en ny trend: det har blivit allt vanligare att familjer köper läxhjälp till barnen. Eftersom detta räknas som en ”hushållsnära tjänst” behöver köparen bara stå för halva kostnaden. Den andra halvan står Skatteverket och i slutändan alla skattebetalare för.
Det konkreta exemplet i reportaget var en familj i Danderyd som köper extraundervisning i matematik för tonårsdottern, som siktar på att få MVG i matte. En privatlärare kommer hem till familjen en och en halv timma i veckan för att hjälpa henne förstå matematiken bättre. För detta betalar föräldrarna 1 600 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. När några av flickans klasskamrater intervjuades visade det sig att alla har privatundervisning i hemmet.
Jag har tvekat att skriva om detta eftersom jag har all förståelse både för den ambitiösa flickan och för hennes föräldrar. Det är faktiskt modigt att ställa upp i ett sådant reportage, i synnerhet om man heter Mörner och bor i Danderyd. Självklart har de all rätt att utnyttja de möjligheter som finns att ge sitt barn ett så gott utgångsläge som möjligt.
Samtidigt är detta ett övertydligt exempel på att privata lösningar på vad som i själva verket är gemensamma problem inte bara blir orimligt dyra utan också riskerar att skapa onda cirklar. Om alla de fem elever som framträdde i inslaget betalar lika mycket för privat läxhjälp kostar det deras föräldrar 8 000 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. Hur många elever finns det i svenska skolor? Multiplicerar vi det antalet med 1 600 och den siffran med säg nio månader om året hamnar vi snart i astronomiska tal.
Nå, alla behöver inte extraundervisning, alla har inte lika höga mål som flickan i reportaget, alla har inte råd att köpa den typen av tjänster. Ändå måste vi fråga oss om detta är ett rimligt sätt att använda våra gemensamma (och för den delen även privata) resurser. År 2009 var genomsnittskostnaden per elev i svensk grundskola 85 600 kronor, i gymnasiet 90 400 kronor. Mycket pengar kan man tycka, men det är alltså inte mer än ungefär tre gånger totalkostnaden för en och en halv timmas privatundervisning i veckan.
Det är möjligt att den svenska skolans problem inte beror på för lite pengar. Men när det numera i vissa kommuner åligger lärarna att städa i skolsalarna, samtidigt som de kan få rutavdrag för att låta någon annan städa sina hem, då måste man fråga sig om det finns någon som vinner på det arbetsbytet.
Som individer gör vi vårt bästa utifrån de förutsättningar som existerar. Problemet är att det som på kort sikt kan vara rationellt för individen på längre sikt kan vara förödande för helheten. Om skolans undervisning inte är bra nog för att uppfylla dess egna mål blir det rationellt att själv ge eller köpa stödundervisning för de egna barnen.
Det ökar sannolikt klyftorna mellan olika elever på ett sätt som inte motsvaras av en skillnad i begåvning, men betydligt allvarligare är att det kan dölja brister i den ordinarie undervisningen. Om hon och han kan – varför kan inte du? Så länge kostnaderna, i form av tid eller pengar, bärs av den enskilde är det svårt att invända mot vissa föräldrars legitima omsorg om sina barns framtid, men det blir en annan sak när samhällets resurser tas i anspråk.
De resurserna är inte obegränsade. Under de senaste årtiondena har många delar av den offentliga sektorn tvingats spara även på viktiga delar av sin verksamhet. Att låta lärarna sköta städningen är bara ett exempel; betydligt allvarligare är de inblickar i sjukhusens städning eller brist på sådan som bland annat Uppdrag granskning gett.
Sannolikt skulle de flesta hellre välja rena operationssalar och lärare som får ägna sig åt undervisning än skatteavdrag för privata tjänster, men det valet existerar inte. I valet mellan ingenting och något som gagnar den egna familjen väljer många, begripligt nog, det senare. Privatiseringen av det som i själva verket är gemensamma problem gör oss både fattigare och dummare.
Det är bara politikerna som har möjlighet att välja.