Alla politiska partier i riksdagen, förutom Vänsterpartiet, argumenterar för höjda straff.

De finns därmed en form av politisk konsensus om justeringar av straffskalorna uppåt för vissa brott.

När exempelvis SVT granskar denna trend gör man som man alltid gjort, man vänder sig till kriminologerna och frågar, kommer höjda straff att minska brottsligheten?

På denna fråga svarar exempelvis Jerzy Sarnecki, 14 maj i SVT, att ”den samlade forskningen på området visar att det inte hjälper”. Han tillägger också, ”om man ska använda pengarna på ett effektivt sätt ska man använda dem för att öka upptäcktsrisken”.

Svaren är typiska för den vändning kriminologin tagit, man använder sig av ett från naturvetenskapen lånat språk med ord som ”visat”, ”vet”, etcetera.

Det är bara det att kriminologi inte är naturvetenskap och det man ”visat” och ”vet” är mycket mer öppet för tolkning och diskussion än vad man låter påskinna.

En annan käpphäst för kriminologer är tesen om fängelsernas farlighet, kontraproduktivitet.

Fängelsestraff är ”dyra, verkningslösa och kontraproduktiva” slog sex kriminologiprofessorer fast i en DN-debatt artikel 29 januari i år.

Man grundar sin slutsats på främst forskning från USA. Ett land med ett helt annat straff- och fängelsesystem.

Begreppet ”fängelse” är inte så homogent som man kan tro vid ett första påseende. Därför är inte vad den ”samlade forskningen visat”, vad man ”vet” så självklart, utan bör förses med en mängd reservationer. Särskilt om man ska jämföra fängelser i Sverige och USA.

De politiska partierna vill höja straffen. Kriminologerna säger nej.

Vad ska man tro, vem har rätt, vem har fel?

Jag är övertygad om att politiken har satt fingret på ett problem med svensk kriminalpolitik och straffrätt när man föreslår justeringar av straffskalorna.

Mellan 1977 och 1989 grundlades det straffsystem vi har nu. 1977 kom Brå-rapporten ”Nytt straffsystem” och 1989 fullbordades intentionerna från den i den så kallade nyklassiska vändningen inom straffrätten genom ändringar i bland annat brottsbalken.

Vad 1977 års idéer mycket hämtade näring från var en medkänsla med folkhemmets olycksbarn. 1950- och 1960-talets då unga arbetargrabbar som befolkade institutioner som ungdomsfängelser och fängelser.

Medkänslan med dessa och orättfärdigheten i dåtidens straffsystem har på gott och ont format hur dagens påföljdssystem ser ut.

Ett exempel är den presumtion mot fängelse som infördes i brottsbalken. Kortfattat kan den sägas innebära att man måste kvalificera sig för att dömas till fängelse.

Fängelse är den sista påföljd som ska utdömas. Politikens justering av straffskalorna räcker inte därför ensamt om man vill ha en förändring.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vårt påföljdssystem har gjorts till ett ”hinderlopp” med gott om hinder som en domstol måste passera innan frågan om fängelse överhuvudtaget får övervägas.

Det är bara det att brottslighet handlar inte om folkhemmets olycksbarn längre. Tar vi gängkriminalitet har vi inte bara att göra med ”ungdomar” på glid utan en del av ett fenomen som underminerar framförallt lokalsamhällen.

Det är en farlighet som inte bara politikerna i Sverige och andra länder upptäckt utan också medborgarna.

Att lösningen skulle vara att öka upptäcksrisken, som kriminologerna föreslår, är bara naivt. När polisen har ”upptäckt” att brott begåtts, vad ska man göra, hytta med fingret, kommunicera på ett vuxet sätt att det där var inte bra?

Fängelsestraff behövs, tyvärr.

Så vem har rätt, vem har fel, politiken eller kriminologerna?

Just i denna fråga håller jag nog på politiken. Straffskalorna behöver ses över och 1989 års straffrättsreform med sin presumtion mot fängelse synas i sömmarna.