Samhället missgynnar utrikes födda. Hur många ”enskilda” fall av rasism och diskriminering ska behöva äga rum innan vi kan kalla det strukturellt?
Bawar Ismail påstod i en artikel på SVT Debatt att samhället inte styrs av rasistiska strukturer. Problemet med den liberala och färgblinda antirasismen är benägenheten att betrakta rasismen som ett moraliskt problem hos vissa individer. Inte nog med att rasismens mekanismer reduceras till att handla om ”enskilda fall”, inkonsekvensen i argumenten förstärker ens andnöd.
Ungefär som när Ismail medger att även han som icke-vit blivit utsatt för rasism, för att några rader senare betona att han minsann aldrig blivit offer för ett rasistiskt samhälle.
Frågan som Bawar Ismail borde ställa sig är: Hur många ”enskilda” fall av rasism och diskriminering ska behöva äga rum innan vi kan kalla det för strukturellt?
Förra året presenterade Nätverket svenska muslimer i samarbete en alternativ rapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, CERD, i Geneve. För drygt en vecka sedan presenterade även Mångkulturellt centrum en kartläggning över afrofobi för regeringen. I båda rapporterna finns alarmerande uppgifter om hur vanligt det är att svenska muslimer och afrosvenskar diskrimineras på en rad olika samhällsarenor. Hur hatbrott och trakasserier blivit vardagsmat för dessa grupper. Dessa strukturella fenomen är anledningen till att samhället hamnat snett.
Vi vet sedan tidigare att de som tillhör Normen (män, med rätt hudfärg, namn och social bakgrund) har dubbelt så stor chans att bli kallade på en arbetsintervju. Ungefär 40 procent av barnen med två utrikes födda föräldrar lever i barnfattigdom samtidigt som enbart tre procent av barnen med två inrikes födda föräldrar lever under liknande förhållanden.
De flesta personer som lever i utsatta områden är rasifierade. Rapporterna utgör bara två droppar i havet av empirisk forskning som påvisar en etnifierad arbetsmarknad, bostadsmarknad samt en ökande fattigdom bland rasifierade kroppar. Vad pekar det på om inte systematisk exkludering som ett resultat av föreställningar om ras?
Rasism har aldrig och kommer aldrig vara ett resultat av vissa kroppars vilja eller attityd till integration, eller enskilda individers illvilliga handlingar. Likt andra ”ismer” (sexism, nazism, fascism) är rasism både en ideologi och ett system.
Som ett system, är det ett institutionellt arrangemang; rasismen upprätthålls av policys, rutiner och procedurer – både formellt och informellt. Ett system som resulterar i att vissa kroppars handlingsutrymme begränsas kraftigt i skolan, på jobbet, på bostadsmarknaden och i medier.
Det vore otänkbart att inte diskutera bland annat könsmaktsordning i jämställdhetsfrågor när kvinnors sociala och ekonomiska utsatthet analyseras. Lika otänkbart är det att förbise rasmaktsordningen när vi diskuterar rasism. Talet om vithet belyser följaktligen föreställningar om raser som finns i samhället och som kläs i existerande grumliga kategoriseringar; ”invandrare”, ”annan etnisk bakgrund”, ”utrikes födda”, ”utländsk härkomst”. Alltså synliggörs den norm som olikheterna redan mäts utifrån.
Det är en fundamental skillnad på att kategorisera människor och belysa de kategoriseringar som redan finns, i form av arbete, utbildning och hälsa.
Men om Ismail försöker stava till maktkritik blir skillnaden betydligt tydligare.