De statliga myndigheternas utgifter har en tendens att öka oavsett vilken regering som styr.
Därför var det glädjande när den blivande finansministern Magdalena Andersson lovade att en stor del av de satsningar som skulle genomföras efter valet skulle finansieras genom kostnadseffektivisering av de största myndigheterna.
Besparingar på i storleksordningen 10 miljarder utlovades.
Förebilden var Danmark där man lyckats spara 12 miljarder genom effektiviseringar. Dessvärre har oerhört lite skett med löftet sedan Andersson bytte jobb från Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson till att bli Sveriges finansminister.
Istället har satsningar finansierats genom 66 miljarder i höjda skatter, främst på arbete och företagande.
Under mandatperioden har det totala antalet myndigheter visserligen fortsatt minska, men i betydligt lägre takt än tidigare. Ingen utredning har presenterats och alla de stora myndigheternas kostnader har ökat snarare än minskat.
Vi har jämfört anslagen för de tjugo största myndigheterna utom universitet och högskolor i statsbudgeten och kan konstatera att utgifterna har ökat för samtliga. Totalt handlar det om 18 miljarder kronor.
Att kostnaderna har ökat kan förvisso bero på medvetna politiska prioriteringar – som anslagsökningarna till Polisen och Försvaret.
Men en upprioritering av en viss verksamhet kan med fördel kombineras med en genomlysning av densamma. Kostnadseffektivisering gör att skattebetalarnas pengar kan komma till ännu bättre användning.
I andra fall är det svårare att se vad som motiverat anslagsökningarna, som de 600 fler miljonerna till Skatteverket, de 200 fler miljonerna till Sida eller den extra miljarden till Regeringskansliet.
Samtidigt har nya myndigheter inrättats. Under mandatperioden har Sverige begåvats med bland annat en myndighet mot segregation och en för etikprövningar.
Ytterligare en mot påverkansattacker har utlovats. Vällovliga syften, javisst, men behövs verkligen nya myndigheter för dessa ändamål?
Den enda myndighet som Magdalena Andersson återkommande talat om som överflödig är Finanspolitiska rådet, vars årliga rapporter hon enligt uppgift kallat ”mental härdsmälta”. Föga förvånande kanske, då hennes ekonomiska politik har fått utstå omfattande kritik från svenska och internationella experter, däribland just Finanspolitiska rådet.
Socialdemokraternas tid i regeringsställning kan inte med bästa vilja i världen kallas lyckad.
Under en stark högkonjunktur har regeringen spenderat pengar som en drucken, och viktiga strukturreformer har undvikits till förmån för kortsiktiga satsningar med liten samhällsnytta.
Socialdemokraternas förslag att lägga ner, eller banta, myndigheter, har varit en av få ljuspunkter. Ett sätt att dra ner på kostnader, effektivisera verksamhet och se till att skattebetalarnas pengar används klokare.
Tyvärr var löftet om att rensa upp i myndighetssveriges kostnader ett vallöfte lika mycket värt som det att bensinskatten inte skulle höjas.
Och på sätt och vis hänger frågorna ihop. När vi andra tvingas välja bort vissa saker för att ha råd med andra, så har regeringen istället valt bort att prioritera för att istället höja skatten.