I ett land som Sverige, med lång kust och många sjöar och älvar borde sjöfarten vara det logiska, resurseffektiva och klimatsmarta alternativet för en större del av den inhemska godstrafiken än vad den är idag.
Problemet är skillnaden mellan regeringens ord och handling.
Samtidigt som regeringen vill höja andelen inrikes transporter på Sveriges vattenvägar, längs kuststräckor, älvar, och sjöar, så har lots- och farledsavgifterna, som betalas av sjöfarten, nyligen höjts med 100 miljoner kronor per år.
De inre vattenvägarna i Sverige drabbas särskilt hårt av de höjda lots- och farledsavgifterna eftersom lotstiden är mycket längre där än när man exempelvis angör en hamn från havs, med oceantrafik.
När regeringen säger en sak men agerar i motsats till det, så skapar det osäkra och ogynnsamma förhållanden för den svenska sjöfarten.
Idag sker endast tre procent av Sveriges inhemska godstransporter på vatten, jämfört med exempelvis Nederländerna där motsvarande siffra är 47 procent.
Potentialen för fler inhemska transporter på de svenska vattenvägarna är minst sagt stor och en överföring från land- till sjötransporter minskar både miljöbelastningen och trängselproblematiken. Det är anledningen till att regeringen har utrett hur man kan öka andelen godstransporter längs vattenvägarna.
Vattenvägens investerings- och underhållskostnader är därutöver försumbara i relation till vägar och järnvägar. För att dra nytta av denna potential krävs dock att regeringen ger sjöfarten rimliga förutsättningar.
Varje år transporteras 1,6 miljoner ton gods över Vänern, motsvarande mer än 50 000 lastbilar, genom slussarna i Trollhätte Kanal och ner till Göteborg. För industrin, jobben, klimatet, trafiksäkerheten och samhällsekonomin har denna sjöfart en avgörande roll.
Och med rätt politik skulle denna godstrafik öka betydligt.
Att frakta mer gods, exempelvis till eller från de stora hamnarna och genom landet längs sjövägen, har stor potential att växa.
Men ofta kräver inlandssjöfarten mångdubbelt fler timmar av lotsassistans än annan sjöfart, eftersom de inre vattenvägarna är mer svårnavigerade än att exempelvis oceantrafik. Det gör att inlandssjöfarten längs denna sträcka drabbas särskilt hårt av de höjda lotsavgifterna.
I realiteten innebär de högre lotsavgifterna en avgiftsökning på 60 procent. Sjöfartens konkurrenskraft kommer att försämras och gods kommer att flytta från sjö till landtransporter, vilket är tvärtemot regeringens vilja.
Inlandssjöfarten måste ses som ett nytt trafikslag som konkurrerar med vägtransporter på ett annat sätt än den traditionella sjöfarten. Därför bör avgifterna i större utsträckning sättas i paritet med avgifterna för lastbilstransporter.
Sjöfartsverkets höjda avgifter är en följd av regeringens vinstkrav på Sjöfartsverket, och det är detta vinstkrav som skapar glappet mellan regeringens ord och handling och som äventyrar svensk sjöfart.
Detta glapp är inte värdigt en regering, eller dess relationer med den svenska sjöfarten.
Potentialen är stor, miljönyttan betydande och investeringskostnaden förhållandevis låg.
Vår uppmaning till regeringen är att ta bort vinstkravet från Sjöfartsverket. Sjöfartsverket bör å sin sida införa en avgiftsmodell som gynnar den inlandssjöfart regeringen önskar öka. Först då kan regeringen ärligt säga att den prioriterar jobb, klimat och goda statsfinanser.