På ytan gäller den stora frågan inför ceremonin som ska göra Donald Trump till president eventuella demonstrationer från en vänster som inte förmår acceptera honom som legitim president.
Jag hoppas att jag inte får äta upp detta, men det problemet kommer inte som en överraskning för den gigantiska säkerhetsapparat som omsluter jippot.
Det skulle förvåna mig om vi får se något värre än plakatviftare på stort avstånd.
Under ytan finns viktigare frågor, men även om svaren blåser i vinden är de flesta frågorna självklara. Kommer Donald Trump att växa och åtminstone lite mer likna en president eller kommer USA att tvingas leva med en karikatyr?
Kommer han att lyckas hålla sina tre viktigaste vallöften: att betvinga terrorismen; att skapa fler arbetstillfällen (framför allt genom att hejda flödet av produktion ut ur landet); att göra något åt det vildvuxna invandrarläget, med elva miljoner personer illegalt i landet, som ofta är integrerade socialt och på arbetsmarknaden?
Vidare undrar vi hur USA kommer att förhålla sig till Ryssland, Kina och Nato. Vi undrar om Trump kommer att lyckas stoppa eller inskränka rådande och planerade frihandelsavtal.
Kommer han att riva avtalen med Iran om kärnvapenframställning och med världen om växthusgasutsläppen?
Kanske är frågorna felriktade. I normala fall litar jag nämligen inte särskilt mycket på politikens förmåga att styra framtiden. Det innebär inte att jag alltid förespråkar mindre politik — ofta tvärtom.
Känslan följer snarare av politikers uppblåsta anspråk, att de på något magiskt sätt skulle äga kunskap och förmåga att styra de extremt komplexa sammanhang som samhällen och internationell dynamik utgör.
Jag tror aldrig detta varit mera sant än i dag.
Av det skälet oroar mig just president Donald Trump inte särskilt mycket, inte för att jag tror att han kommer att vara bättre än vad många förväntar sig, utan för att oförutsägbarheten i systemen i dag är så enorm att det aldrig spelat mindre roll vilka enskilda personer som uppbär enskilda ämbeten.
Jag vill se tusentals skickliga, kunniga, men tveksamma tjänstemän bakom kulisserna göra vad de alltid gjort — styra landet. Om de lyckas behålla sin makt är de den största garanten mot revolutionära åtgärder från president Trump.
Emellertid finns det ett avseende i vilket jag tror att det spelar stor roll vem som är president i USA och den fria världens ledare. Det gäller funktionen som värdig förgrundsgestalt när krisen eller katastrofen faktiskt inträffar.
Att äga förmågan att ingjuta lugn och målmedvetenhet hos folket och de personer som är ansvariga att bemöta situationen.
Aldrig har en person sämre skickad än Trump givits den potentiella rollen.
Jag var på plats första gången president Barack Obama svors in som president. Jag såg hoppet och glädjetårarna framför talarpodiet.
Jag upplevde den oerhörda stoltheten bland gästerna på de olika presidentbalerna. Sedan dess har president Obama fattat dussintals viktiga, politiska beslut som jag för min del ansett vara dåliga, men han har under åtta år skänkt ämbetet värdighet.
Han har under åtta år varit en president som i varje given stund ägt det anseende som krävs när en nation — och, i USA:s fall, potentiellt en värld — plötsligt ställs inför det ofattbara och fasansfulla.
Evenemanget i Washington DC i dag fredag är enormt. Det största president Donald Trump hittills arrangerat är Miss Universum. Det är ett faktum som slår an tonen för hans dignitet som president.
Oroa er inte för vad Donald Trump planerar. Oroa er för vad som sker när det oplanerade inträffar.
