Det kan vara svårt att vänja sig vid den svenska skolkulturen för personer födda utomlands. Många kan inte hantera den låga disciplinen i Sverige och tappar därför all respekt för skolpersonal. Avsaknaden av förståelse för detta är en viktigt faktor till att det kan gå så illa för skolor som det gjort för Rosengårdsskolan. Elevers agerande måste få konsekvenser och lärarna måste få bättre arbetsförhållanden, skriver Ali Al Djaber.
När jag gick i skolan i Irak var det alltid uppställning på skolgården på torsdagar som en avslutande rutin för veckan. Innan vi gick ut till skolgården kontrollerade vi varandras skoluniformer. Det var en säkerhetsåtgärd som vi kompisar emellan hittade på för att undvika bestraffningar.
På skolgården stod alla elever på sina angivna platser i flera raka linjer med organiserade kommandon från klassernas representanter. Alla var knäpptysta och ingen rörde en fena i väntan på att rektorn kliver upp i rampen och beordrar en av klassernas representanter att hissa flaggan.
När flaggan var högst upp kom kommandot från biträdande rektorn och då sjöng vi alla några sånger för National Guarden samtidigt som våra små händer utformade en militär honnör till den stora bilden av presidenten som toppade skolans byggnad. För att komma helskinnad hem var det viktigt att sjunga, eller åtminstone mumla med.
Lärarna gick runt bland leden med långa trälinjaler för att knäppa till den som inte deltog aktivt. Ibland fanns det Baath partister, militära korrespondenter, som stod på rampen. Då var det extra viktigt att allt gick korrekt till. De små ”kycklingarna”, eleverna i första klass, stod alltid i första stapeln så att lärarna kunde rycka bort den som kissade på sig.
Ett år senare gick jag i skola i Sverige. Vi hade en klassamling utan vår lärare. Jag förstod inte så mycket av det som sades eftersom jag inte behärskade språket så bra. Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen. Efter en kvart kliver läraren in. En elev skriker åt honom att dra för att mötet inte är slut. En annan ropade ordet ”bög” åt honom.
För mig tog det tid att rätta mig efter den nya svenska skolkulturen, men jag fortsatte att ha stor respekt för mina lärare och visade lättnad över att ha möjlighet att utrycka mig och inte vara rädd för kroppsliga bestraffningar eller militära besök.
I många fall kan reaktionen av denna enorma skolkulturkrocken hanteras av elever på ett annorlunda sätt. Att gå från stränga bestraffningar till en miljö som i många fall är överdrivet öppen, blir svårt att ta in och slutar oftast med att eleven tappar all respekt för skolan, lärare och hela undervisningen.
Att Rosengårdsskolan läggs ner är en kvittens på totalt misslyckad skol- och integrationspolitik i Sverige. En del kommer att vara snabba med att uttrycka fientlighet mot invandrare och ta händelsen som ett bevis på hur invandrare förstör landet, men så är inte fallet.
Detsamma skulle inträffa om svenskar med behov av stöd placerades i samma klass.
Förutom den uppenbarliga segregationen som råder i vårt samhälle finns det två andra aspekter som har sin påverkan på hur Rosengårdsskolan kan hamna så fel, och det är saknad av ansvar och förståelse för konsekvenser samt dåliga lärarförhållanden.
Föräldrarna har också en del i ansvaret. Om föräldrarna till en elev som förstör en skolbänk tvingades ersätta kostanden för en ny bänk via betalningsfaktura eller genom avdrag från sitt bostadsbidrag eller socialbidrag så är jag säker på att föräldrarna tvingas till mer ansvar. Det blir annars dyrt i längden.
En elev som förstör ska även förstå konsekvenserna i form av samhällstjänster och andra bestraffningar som bygger på inlärning och förståelse. Det är inte okej att 13-åringar röker på skolgården mitt framför lärarna eller att de kör trimmade mopeder på skolgården och går runt med olika vassa föremål i fickorna.
Sen är det på tiden att börja hitta lösningar för lärarnas arbetsförhållanden. En lärare är mer än bara en pedagog utan en familjemedlem som oftast tillbringar fler timmar med våra barn än vad vi själva gör. En lärare utbildar, uppfostrar, vägleder och utvecklar våra barn.
Alla dessa uppdrag ska genomföras med dålig lön, stora klasser, och nästan ingen tid för planering och struktur. Vi kommer aldrig nå kvalitet i undervisningen så länge arbetsförhållanden ser ut som det gör. Jag har testat att undervisa på grundskolan.
Jag hoppas att våra politiker tar ämnet på fullt allvar och inte bara utnyttjar skolfrågan till att stenkasta varandra inför valet. För att rädda den akuta situation som råder i vårt samhälle. Om vi inte vill stänga flera nya skolor och fortsätta med de pinsamma skolresultaten där en del skolor har 20-30% elever med godkänd i alla ämnen i årskurs 9, så behöver politikerna idag våga ta bestämda och ansvarsfulla beslut .