En minister ska dömas efter sin politiska gärning, och ur det perspektivet sörjer vi inte Nyamko Sabuni. Men i ett land där var femte har utländsk bakgrund är det ett demokratiproblem att regeringen nu bara består av ”etniska svenskar mitt i livet”. Föreställ er fotbollslandslaget med en lika homogen startelva, skriver Yasri Khan, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa och Björn Lindgren, Grön Ungdom.
Samma vecka som USA:s första svarta president svors in för en andra mandatperiod, meddelade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni sin avgång. Mycket kan sägas om Sabuni som politiker. Både den muslimska fredsrörelsen och Grön Ungdom har varit väldigt kritiska till den politik som hon valt att föra – speciellt under perioden som integrationsminister.
Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Sabuni var den enda i Alliansens regering som inte är en ”etnisk svensk mitt i livet” – för att citera vår statsminister.
Ser vi utanför regeringen, till riksdagspartiernas partiledare, partisekreterare, utskottsordföranden, talmän och gruppledare – alltså de politiska positionerna med mest makt – är det nu bara Miljöpartiets ena gruppledare Mehmet Kaplan som har en annan etnicitet. Att det ser ut så i ett land där en femtedel av befolkningen har utländsk bakgrund måste betraktas som ett stort demokratiskt misslyckande.
Det är ett tecken på att allt för många människors kompetens och erfarenheter inte tas tillvara idag.
Naturligtvis ska kompetenskraven för dessa politiska positioner vara höga. Utmaningen idag är att vi har diskriminering och rasistiska strukturer i hela samhället – så även i politiken – som leder till att vissa människor inte kommer fram enbart på grund av deras utseende eller ursprung.
Mansdominansen i börsbolagens styrelser är en flitigt debatterad fråga, och där finns i grunden samma typ av strukturer: kvinnors kompetens uppskattas inte och tas inte tillvara på samma sätt som mäns. Detta leder till att kvinnorna blir underrepresenterade.
Det finns en mängd ambitiösa svenskar som har en annan etnicitet än svensk, som har kompetens att fatta viktiga beslut för Sverige samt förmåga att förankra dem i fler områden och hos större grupper än vad som görs idag. Det är viktigt att regeringen vågar lyfta upp dem.
Det växer just nu upp en hel generation svenskar med utländsk bakgrund. Även de behöver känna att de är önskvärda i politiken.
Hur hade det varit om svenska fotbollslandslaget sett lika homogent ut som det gör i regeringen? Ingen Zlatan förstås. Men heller ingen Behrang Safari eller Martin Olsson i backlinjen. Ingen Toivonen på topp. Glöm Emir Bajrami, Tobias Sana eller Alexander Kacaniklic på mittfältet, glöm en hungrig Jiloan Hamad på väg in från bänken. I vissa matcher kan i princip halva startelvan strykas. Tänk alltså vad den svenska politiken idag går miste om för kompetens när man väljer att rekrytera så snävt.
Det behöver vi ändra på.
Vägen framåt för partierna måste vara att se över sina egna organisationer. Vilka normer, arbetssätt och rekryteringsmetoder används, och vilka grupper stängs därmed ute? På den punkten har även Miljöpartiet och Grön Ungdom mycket kvar att göra.
Nyamko Sabunis gärning som minister ska dömas efter vad hon gjort och sagt i den position hon haft, precis som för vilken minister som helst. På den punkten har båda våra organisationer varit mycket kritiska till Sabuni – bland annat på grund av att hon stått för en osedvanligt hård linje mot muslimer. Med det i åtanke sörjer vi inte direkt Sabunis avgång. Men vi måste här kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. En regering ska också vara representativ för befolkningen
En politikers kompetens kan vara av formellt slag – men bakgrunden och de kunskaper och erfarenheter politiker för med sig är också en del av kompetensen. I riksdagen har vi tillräckligt med människor med erfarenhet av hur det är att leva som medelålders etnisk svensk i Sverige. Nu behöver vi även andra erfarenheter, så att de politiska besluten blir bättre och avspeglar hela folkets vilja.
Andra länder har klarat av det med färre ministrar. Om den svenska regeringens integrationspolitik ska vara trovärdig måste den själv våga visa vägen – och inkludera människor från fler bakgrunder i regeringsarbetet.