Den nya bosättningslagen innebär att alla kommuner i hela Sverige måste dela ansvaret att se till att nyanlända får en bostad.

För Göteborgs del innebär det ett ansvar att i år ge 1 098 personer tak över huvudet, detta samtidigt som ”den vanliga” hemlösheten ökar.

Vem är då ”de vanliga” och varför har ingen statlig bostadsgaranti gjort att dessa människor garanterats en bostad?

För att de tillhör en spretig grupp människor utan röst.

I år kommer hemlösheten kosta Göteborgs kommun nästan en miljard, skattepengar som betalar dyra tillfälliga lösningar för vuxna och barn inte ska sova utomhus.

Göteborg har nära 1 500 akut hemlösa, en tredjedel är barn.

512 barn i Göteborg lever alltså i akut hemlöshet – på härbärgen, jourboenden, på hotell och i campingstugor. Det visar kommunens egen kartläggning.

I Sverige bygger bostadspolitiken på att du själv ska kunna skaffa dig bostad.

Det fungerar inte.

Socialtjänsten har inga lägenheter men det är i deras knä problemet landar. Antalet sociala kontrakt har ökat under många år men under det senaste året har antalet ökat med hela 40 procent i Sverige.

Här köper kommuner lägenheter eller hyr dyrt, för att i sin tur hyra ut i andrahand till personer som inte godkänns för att de exempelvis är fattiga, har skulder eller står utan referenser.

Det är en hemlöshetsindustri som kostar Göteborgs kommun miljarder kronor.

Nya grupper syns: unga vuxna utan sociala problem med låga inkomster, kvinnor med barn som lämnat hemmet på grund av våld, personer födda utomlands med låga löner och utan kontaktnät.

Hemlöshet är inte bara en social fråga – den är strukturellt betingad.

Mellan 2015 och 2016 ökade antalet bostadslösa hushåll i Göteborg med tre procent. Majoriteten hade ingen social problematik, många var födda utanför Europa, men undersökningen redovisade inte asylsökanden, eller personer som saknade uppehållstillstånd.

Det handlar alltså inte om de människor som Sverige tog emot under flyktingkrisen hösten 2015.

Vi står inför något jag kallar den nya hemlösheten. Att vara hemlös betyder inte att man är uteliggare. Det är en förenklad bild. Hemlöshet och fattigdom har många ansikten, men knappast några röster.

Faktum är att färre sover utomhus – men att fler saknar bostad.

Den 30 november presenterar Socialstyrelsen sin rapport om hur hemlösheten ser ut i Sverige. Undersökningen omfattar inte utsatta EU-medborgare.

På Faktums kontor i Göteborg och Malmö kunde försäljarna fylla i enkäten.

Bara ett tiotal av flera hundra valde att berätta. Den främsta anledningen till att man inte valde att redovisa sin boendesituation är ett fundamentalt misstroende mot myndigheter.

”Varför ska jag göra något för dem – de ha aldrig gjort något för mig”, svarade en Faktumförsäljare mig när jag frågade varför han inte fyllt i enkäten.

Så kom ihåg – när siffrorna redovisas kommer mörkertalet att vara stort.

Att kommuner tvingas att ta ansvar för nyanländas boende är bra. Ett segregerat samhälle är ett dyrt samhälle där polis, socialtjänst, skola behöver mer resurser för att lappa ihop det man tidigt inte sett fungerat.

Men vilket samhälle skapar vi för de 500 barn i Göteborg som växer upp på exempelvis vandrarhem?

Det är en skam för Sverige att politikerna på statlig nivå inte intresserat sig för den komplexa hemlöshetsfrågan innan hösten 2015. Även helvetet har en stege.

Idag riskerar grupper längst ned – nyanlända, missbrukare, psykiskt sjuka, fattiga och hemlösa utan social problematik att ställas mot varandra.

En bosättningslag ska gälla alla. Även dem utan röst i opinionen.