För några veckor sedan sade två tredjedelar av sjuksköterskorna på intensivvårdsavdelningen vid Centralsjukhuset i Kristianstad upp sig, i protest mot en ohållbar arbetsmiljö.
Detta bara ett litet smakprov av det som idag är anrättningen vårdkollaps. Helsingborgs Lasarett fick så sent som i februari i år ställa in samtliga operationer som krävde en vårdplats i eftervården. Lasaretten var helt sonika fullt.
Detta problem är dessvärre inte enkom reserverat för Helsingborg. Dagligen hörs om liknande åtgärder på sjukhus och lasarett, runt om i landet. Patienter med sjukdomar som för ett decennium sedan hade varit solklara inläggningsfall, skickas istället åter till hemmet. Platserna finns inte.
Välkommen till vårdens Sverige, 2016.
Den 13 april presenterade regeringspartierna sin vårbudget. Och, som vanligt oavsett om politiken råkar vara blå, grön, röd eller lila, så lyser satsningarna på sjukvården med sin frånvaro.
Man kan tycka att en sjukvård som befinner sig mitt uppe i sin värsta kris någonsin bör få en egen post i budget, för en rejäl satsning. Att någon ansvarig skulle inse allvaret.
Tydligen delar inte politikerna denna åsikt. Istället ska vi som arbetar inom vården, tillsammans med våra patienter och dess anhöriga, vackert bara kämpa på. Blunda och låtsas som om inget är fel.
Vet ni vad? Nu är jag så trött på det här. Så oändligt, evinnerligt trött. Trött på att tvingas se mina patienter lida. Less på att behöva förklara för deras stackars anhöriga varför doktorn dröjer, varför vårdplatsen dröjer eller varför det inte ens finns en vårdplats.
Trött är jag också på att se hur mina härliga, underbara kollegor långsamt ger upp. Hur den där gnistan i ögat så sakteliga falnar. Hur optimism byts mot cynism och bitterhet.
Jag är så trött på att se människor som är som gjorda för arbetet på ett sjukhus lämna samma arbete varje dag, med huvudet sänkt, med en extrem känsla av otillräcklighet. Som om det vore deras fel att vården helt havererat.
År av erfarenhet försvinner, bara för att alla ansvariga leker struts och stoppar huvudet i sanden. Det gör mig så arg, så frustrerad. Att ansvariga likt robotar står i tv-sändningar och mässar om att ”patientsäkerheten inte är hotad”, det gör mig inte längre upprörd. Jag blir bara…tom. Trött.
Kan inte för mitt liv förstå hur det kan se ut som det gör inom alla våra vårdinrättningar, samtidigt som inget görs. Att vi som arbetar på sjukhus, vårdcentraler, i ambulanser och på kliniker behandlas som boskap brukade göra mig så infernaliskt upprörd.
Nu blir jag ingenting längre. För ingen lyssnar. Ingen gör något. Allt tillåts rasa, med politikernas goda minne, medan patienter dör.
Samtidigt dör nog alla vi som arbetar på det sjunkande skeppet lite grann varje dag inombords. Vi som uppgivet får se på när patienter får vänta i timtal på sängplatser.
Vi som frustrerat skriker om att resurserna inte räcker till, vi hörsammas inte. Får bara höra samma mantra, om och om igen:
”Patientsäkerheten är inte hotad”
”Patientsäkerheten är inte hotad”
Nej. Patientsäkerheten är inte hotad.
För det finns inte längrenågon patientsäkerhet att tala om. Vi som arbetar inom vården vårdar knappt längre. Vi släcker bara bränder. Dagligen. Samtidigt som vi uppgivet får se på hur ytterligare en dags patienter och anhöriga hamnar i kläm.
Vården i Sverige 2016 står inte längre inför en kollaps. Vi befinner oss mitt i den.