Forskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren vid Försvarshögskolan riktar den 25 maj kritik mot en av Segerstedtinstitutets rapporter, på SVT Opinion.
I sin kritik påstår de att Segerstedtinstitutet skulle vara grundat i identitetspolitik och postkolonial teori. Detta är ett felaktigt påstående.
Precis som vi hävdar i den aktuella rapporten verkar institutet för en bredd av vetenskapliga ansatser, varav Försvarshögskolans forskning också är angelägen.
Vidare påstår Ranstorp och Hyllengren att Segerstedtinstitutet hävdar att Sverige inte alls ligger efter i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism.
Något sådant påstående har aldrig gjorts.
Rapporten visar att man inte entydigt kan säga att Sverige ligger efter i sina ansträngningar i preventionsarbetet mot våldsbejakande extremism – vilket naturligtvis inte är samma sak som att påstå att Sverige inte behöver anstränga sig mer eller att man i dagsläget har uppnått ett gott nog arbete mot våldsbejakande extremism.
Detta verkar dock de två debattörerna ha missat.
Naturligtvis är det utmärkt och nödvändigt att kritisera vetenskapliga metoder, urval och analyser. Detta görs bäst genom att man redovisar alternativa metoder, analyser eller urval.
Debattörerna verkar argumentera för att det hade varit mer adekvat att analysera och jämföra rapportens urval med lokala handlingsplaner från övriga Europa, till exempel Köpenhamns handlingsplan.
Om debattörerna är villiga att empiriskt undersöka dessa handlingsplaner är Segerstedtinstitutet naturligtvis intresserade av att ta del av resultaten.
Så länge denna analys saknas, tvingas vi dock att konstatera att debattörerna i bästa fall bidragit med en oklar idé om hur en ny studie skulle kunna se ut, men tyvärr saknas i dagsläget en sådan studie.
Det är nedslående att notera att de båda debattörerna tycks ha fått för sig att Segerstedtinstitutet likställer Radicalization Awareness Networks idékatalog med allt förebyggande arbete som äger rum runt om i Europa.
Detta är helt enkelt inte sant.
Rapporten redovisar tydligt att det är de metoder som ingår i RAN:s metodsamling som har analyserats och inget annat.
Att RAN har stort inflytande över de lokala handlingsplaner som tas fram i Sverige idag råder det inget tvivel om och därmed är det angeläget att granska de policydokument och metoder som de utarbetar.
Avslutningsvis behandlar rapporten utförligt den gråzon som uppstår mellan de säkerhetspolitiska och socialpedagogiska perspektiven.
Denna gråzon, som påverkar första linjens personal, de individer som riskerar att hamna i våldsbejakande miljöer, samt dem som redan finns där, verkar de båda debattörerna överhuvudtaget inte vara intresserade av att diskutera.
Vi kan inte annat än att beklaga deras ovilja att kritiskt reflektera och diskutera de utmaningar som samhället står inför, samtidigt som vi känner oss trygga i att detta inte genomsyrar Försvarshögskolan som sådan.