Det brister i värdegrunden hos teknologkåren på Luleå tekniska universitet (LTU). Exempel på detta kan ses i den nyaste upplagan av en sångbok som ges ut av en av deras två kårer.

Här kan du hitta grovt rasistiska och sexistiska texter förklädda som ”studentikosa sånger”, med syfte att sjungas i studentsammanhang.

I en sångtext beskrivs till exempel hur samer utplånas, eftersom det är en folkgrupp en inte behöver ta hänsyn till. Åttahundra samer blir till noll, med avslutningen ”vi kan skita i dom” i versaler.

Under samma sittning kan sedan låten på sida 204 sjungas, den som handlar om hur en man våldtar och mördar en kvinna, begraver henne för att sedan gräva upp hennes förruttnande kropp och våldta den upprepade gånger igen.

Flertalet kvinnohatiska texter finns med i kårens så kallade ”sångbibel”, där kvinnor objektifieras och tafsas på.

Innehåll som ”prata spanska som en jude” och ordet ”lapp” upprepas boken igenom.

Ytterligare ett exempel på dessa värdegrunder är en årlig fest som arrangeras av kårens datasektion vid LTU, vilken i år åter fick namnet ”Lappfejden” och har marknadsförts tillsammans med en nidbild av en same som sitter på en ren.

Namnet har kritiserats i minst ett decennium, även internt av universitetsledningen, utan att det slutat användas av kåren.

Dessa exempel är inte bara förnedrande mot dem som inte tillhör normen, men ger också en bild av ett skadligt mansideal. Vilka av dessa värderingar följer med framtidens lärare och ingenjörer som ska arbeta med känsliga samhällsfrågor efter examen?

Vidare väcks frågan om hur väl kåren vid LTU möter sitt uppdrag att företräda studenterna.

• Vad möts deras studenter av för hållning under nollningsperioden, under sittningar och i studentlivet?
• Vart kan studenter som inte tillhör normen vända sig för att få stöd; HBTQ+ personer, samer, icke-vita, kvinnor?
• Vad händer med dessa individers hälsa och studiemiljö om inte den egna kåren är fri från diskriminering?

Vi har ett nationellt problem där andelen kvinnor går ner ju högre upp i hierarkin en kommer inom akademin, med liten andel kvinnliga professorer.

Vi menar att normerna och hållningarna är en stark anledning till detta, och det går inte att komma ifrån att lärosätena har ett ansvar för dess strukturer.

Kårer och studentorganisationer är verksamheter som finansieras av lärosätena, därför måste större press sättas på hur dessa ekonomiska medel används.

En bok innehållandes glada sångtexter om våldtäkter och mord på urfolk borde innebära direkta ekonomiska konsekvenser.

Det är hög tid att inte bara våra lärosäten, men också kårer och studentföreningar, tar sitt ansvar och kritiskt granskar sin egna verksamhet.

Först då kan vi få de bästa förutsättningarna för att utföra det jobb vi faktiskt brinner för, nämligen att bygga framtidens samhälle – men på lika villkor.