Medelpunkten i polisens flygförbudzon. Skandalhusen. Eller bara Herrgården.
Kärt barn har många namn. Men vad händer när ett kärt barn byter ägare?
Det är vintern 2008. Ungdomarna i Herrgården skapar rubriker runt om i landet. Våldsamma upplopp och bränder härjade i flera veckor i stadsdelen.
En polis som är utkommenderad kallar ungdomarna för ”apajävel” och fastnar på film. Situationen förvärras och oroligheterna sprids till fler områden som Krogsbäck och Fosie.
Fast där kom en vändpunkt i 2009, då vissa få journalister begav sig ut till stadsdelen och pratade med ungdomarna på plats, som bjöd upp journalisterna till deras bostad.
Lägenheterna visade sig vara fyllda av mögel och kackerlackor. Snabbt döpte media om lägenheterna i området för ”skandalhusen.”
Det är vintern 2012. ”Här finns stora möjligheter” säger VD Greg Dingizian i fastighetsbolaget Victoria Park och har precis skrivit klart kontraktet.
Hans företag blir ett av tre fastighetsbolag som är ägare av skandalhusen i Herrgården, ihop med MKB och Contentus som nu skulle skapa en dräglig tillvaro i Herrgården.
Aldrig har nog fastighetsköp i ett område bevakats med så stort intresse. Snabbt kom löften på välbesökta presskonferenser om höjda standard i området.
Att fastighetsbolagen senare under 2016 då ville höja hyran upp till 40 procent, pratades det lågt om.
Fastighetschefen Per Ekelund på Victoria Park säger i år att ”vi vill få in hyresgäster som betalar in sin hyra själva i stället för att få den betald via samhället”, och berättar att de inte tar social hänsyn i valet av hyresgäster.
Samtidigt är en tiondedel – nästan 14.000 – av alla Malmös hushåll beroende av bostadsbidrag för att kunna ha tak över huvudet. Knappt 2000 Malmöbor är hemlösa.
Över 60.000 personer står i kommunens bostadskö idag, samtidigt som allt fler är för fattiga för en egen lägenhet.
Närhetsprincipen inom journalistiken säger att ju närmare en nyhetshändelse är, desto större är sannolikheten att den tas upp av media.
Invånarna i Herrgården där bilarna nu brinner, bor knappt fyra kilometer ifrån Malmös största nyhetsredaktion. Ändå gapar nyhetsreportage tomma efter uttalanden av invånarna i stadsdelen.
Det är sommaren 16:e april 2016. Polisen vädjar än en gång till allmänheten, efter en natt med tretton brända bilar runt om i Malmö. Samma dag sätter polisen flygförbud över halva staden i jakt på bilbrännarna, Herrgården blir radiens medelpunkt i flygzonen.
I många av dessa socialt utsatta områden, ser jag samma arbetarklass som nu har svårt att sova på nätterna på grund av bullret från helikoptern.
Samma arbetarklass som har brist på ekonomiska resurser, säkra jobb och boende för sina barn som vill flytta ut från redan trångbodda lägenheter.
Erik Jansåker, chef för lokalpolisområde Söder säger till Sydsvenskan att han är orolig för att bränderna har en spridningseffekt.
Jag önskar att en politiker eller polis någon gång pratade likadant, fast om de brott som arbetarklassen utsätts för varje dag i Malmö.
Uteblivna löner, för långa arbetspass, godtyckliga uppsägningar och diskriminering av myndigheter är ett minst lika stort brott som bilbränder.
På gårdagens presskonferens, ropar migrationsminister Morgan Johansson (S) efter en snabbutredning för att kunna lagföra bilbränder.
När politiker tävlar i att skrika högst om krafttagen mot brottsligheten så behandlar man enbart symptomen av ett samhällsproblem, och hoppas enbart att oroligheterna dämpar sig fram till nästa valår.
Det spelar ingen roll hur många snabbutredningar som regeringen startar, eller hur långa liberala ledarskribenter som skriver.
Till den dagen då samhället kan bistå arbetarklassen med trygga jobb och boenden, så kommer kriminalitet och upplopp alltid finnas där och locka som ett ljus i mörkret.
Över 130 Malmöbors bilar har gått upp i rök sedan sommarmånaden juni. Bara en notis och statistisk för vissa.
En tuff vardag att leva i för andra.
