”Marocko har varit en trend i 20 timmar nu”, står det på Twitter.

De marockanska gatubarnen har blivit en angelägen politisk fråga och debatten har tagit fart efter inrikesminister Anders Ygemans besked i helgen att Sverige kan bidra med ekonomiskt stöd för gatubarnens återvändande.

För mig som sedan nio år arbetar för marockanska frivilligorganisationer, vars syfte är att undvika att barn hamnar på gatan, är det glädjande att frågan uppmärksammas. Men diskussionerna svarar sällan på frågan om varför barnen hamnat där.

Gatubarnen från Marocko som nu dyker upp på gatorna i Sverige är ett symptom på ett komplext problem med rötter i både fattigdom, sociala strukturer och en lagstiftning som diskriminerar kvinnor och barn.

Utan den kunskapen kan grundproblematiken aldrig lösas.

I Marocko finns gatubarn överallt i de större städerna som Casablanca, Tanger och Marrakech. De blir kriminella för att överleva och sniffar lim för att dölja hunger och känslor.

De utnyttjas ofta för att begå brott eller för sexuella ändamål av vuxna som drar nytta av deras utsatta situation. Vissa av dem saknar helt familj, andra har blivit ivägskickade för att försöka tjäna pengar.

De ser sig inte som barn, då de aldrig har tillåtits vara det. De är medvetna om att deras chanser i livet är minimala. Den farliga vägen till Europa kan då framstå som ett rimligt alternativ.

Uppvuxna i ett samhälle som saknar sociala skyddsnät och där vuxenkontakt oftast innebär utnyttjande har gatubarnen lärt sig att inte lita på någon annan än sig själva.

Att de sedan avviker från boenden och socialtjänst i Sverige är därför inte förvånande, de förstår sannolikt inte att det finns vuxna som kan vilja dem väl.

Inrikesminister Anders Ygemans förslag om att Sverige bör ha möjlighet att omhänderta även dem som inte har begått något brott är kanske nödvändigt på kort sikt, men kommer sannolikt inte öka deras förtroende för vuxenvärlden.

I Marocko finns flera etablerade organisationer som arbetar för att integrera gatubarn i samhället. Organisationerna har stor kompetens men de flesta saknar ekonomiska resurser.

Det utlovade ekonomiska stödet från Sverige vore välkommet och jag tror att Ygemans pengar kan bli effektiva om de används rätt. Men är det tillräckligt?

Sannolikheten är stor att nya unga snart kommer att testa samma väg till Europa. Allra mest effektivt vore att samtidigt stämma i bäcken.

I Marocko pågår ingen väpnad konflikt och gatubarnen som kommer till Sverige saknar oftast asylskäl. Många av dem säger att det ändå är bättre att leva på gatan i Sverige än i Marocko.

Anledningen: de saknar ”carte nationale”, det vill säga marockanska id-handlingar.

Många av dem är födda av ogifta mödrar och/eller i fattiga familjer och har aldrig blivit officiellt registrerade. De är alltså papperslösa även i Marocko.

Om Sverige vill vara med och skapa en socialt hållbar situation för dessa pojkar, såsom Ygeman (S) säger, är det av största vikt att de blir folkbokförda när de återvänder till Marocko.

Annars är de fortsatt chanslösa i det marockanska samhället.

Fattiga flickor hamnar inte på gatan i samma utsträckning som pojkar, utan skickas oftare iväg för att arbeta som pigor i rika familjer. Det finns mellan 60 000 och 80 000 pigor under 15 år i Marocko.

En fattig flicka har inget värde i arbetsgivarens ögon – de har ofta arbetsveckor över 100 timmar och löner långt under miniminivåerna. Många hålls isolerade och de utsätts ofta för psykiskt och fysiskt våld.

En del flickor och unga kvinnor våldtas av sina arbetsgivare och blir de då gravida skickas de ut på gatan. Sex innan äktenskapet är liksom abort olagligt. Faderskapstester finns, men en ogift kvinna har inte laglig rätt till det.

Om brott inte kan styrkas vid våldtäkt kan den våldtagna kvinnan straffas för graviditeten. Det finns även ett socialt stigma som drabbar kvinnorna och deras barn – att föda ett barn utanför äktenskapet är oacceptabelt i samhällets ögon.

Sedan några år finns visserligen en möjlighet att registrera barn födda utanför äktenskapet, men det är en krånglig juridisk process. Många av kvinnorna i Marocko är analfabeter och rädda för familj och myndigheter.

De vare sig kan eller vågar registrera barnen. Därmed hamnar de i en skuggtillvaro, ofta mitt i men ändå utanför samhället. Många överger sina barn.

Det finns frivilligorganisationer som vill bryta dessa mönster.

Mahjouba Edbouche driver sedan 2001 Oum El Banine i Agadir, vars syfte är att undvika att barn blir övergivna. Liknande organisationer finns på flera orter i Marocko.

Mahjouba blev änka vid 24 års ålder och insåg då att en ensamstående mor i Marocko inte anses ha något värde. Nyckeln till problematiken med gatubarnen ligger i hur deras mödrar behandlas.

Först när kvinnors juridiska och sociala status förbättras kan antalet barn på gatan minskas. Oum El Banine erbjuder akut och långsiktigt stöd och både mor och barn folkbokförs för att kunna bli en del av samhället.

Oum El Banine arbetar även med information och för att påverka samhällsstrukturer. I många fall nås också framgång, även i traditionella miljöer.

Förändring är möjlig, men den kräver tid, kunskap och resurser. Frivilligorganisationerna har allt utom resurser.

Bland de ogifta, gravida kvinnorna i Marocko är självmordsförsök snarare regel än undantag. En del kvinnor dödar sin nyfödda bebis i desperation.

Gatubarnet Samir, som intervjuades i P1 Morgon, säger att det inte spelar någon roll om han lever eller dör, han känner inte något värde som människa.

Sverige har naturligtvis inte någon ekonomisk skyldighet att erbjuda alla barn i världen en bättre framtid.

Men som medmänniskor är det ändå värt att fundera över frågor som dessa och framförallt har vi här en möjlighet att på ett effektivt sätt bidra till bättre livsvillkor för både barn och kvinnor.