I våras presenterade EU-kommissionen ett förslag om en utveckling av den europeiska pelaren för sociala rättigheter.
Förslaget innefattar 20 principer som byråkraterna i Bryssel bedömde nödvändiga för ”väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem”.
Man framhåller förslaget som om det vore lösningen för alla sociala problem för EU-medborgarna. Så kan dock knappast anses vara fallet.
Enligt kommissionen kommer förslaget, som bygger på något man kallar för de 20 principerna, att leda till att arbetsmarknads – och arbetsvillkor samt social trygghet och integration genom dekret eller genom påtryckningar etableras i alla 27 medlemsstater.
Fokus påstås ligga på att säkerställa goda arbetsvillkor i tider när arbetsmarknaden på grund av digitalisering och globalisering snabbt förändras, vilket i sig är en nödvändig diskussion just på grund av att EU inom arbetsrätt redan har en bestämmanderätt som tyvärr står över svensk lag.
Men i underlaget tar EU även upp sakpolitiska frågeområden som till exempel barnbidrag, pensioner, a-kassa, utbildning och hälso- och sjukvård.
Inledningsvis är den sociala pelaren genom det så kallade ministerrådet huvudsakligen utformad att vara av en mellanstatlig karaktär.
Men om EU implementerar EU-kommissionens förslag fullt ut, vilket statsminister Stefan Löfvén på direkt fråga från mig i riksdagens kammare inte lovar att det inte kommer att ske inom en tioårsperiod, så kommer Sverige således på sikt förlora självbestämmandet rörande så grundläggande saker som arbetsvillkor, minimilöner, barnbidrag, föräldraledighet, pensioner, sjukvård och andra liknande socialpolitiska sakområden.
Förslaget är med andra ord inget annat än ett hot mot såväl den svenska välfärdsmodellen som det svenska självbestämmandet inom trygghets- och fördelningspolitiken.
Förutom att bryta mot subsidiaritetsprincipen (principen om att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt) skapar förslaget om att upprätta en europeisk social pelare en annan stor fråga.
Vad kommer implementeringen av den sociala pelaren att få för ekonomiska konsekvenser? Det finns skäl att anta att det i slutänden kommer vara medlemsstaterna som kommer att få stå för notan och då i synnerhet EU:s ”rikare” medlemsstater, såsom Sverige.
Redan idag finansierar Sverige andra EU-länders ungdomsarbetslöshet, utbyggnad av bredband, vägar, flygplatser, jordbruk och en lång, lång rad andra projekt och rena transfereringar för att minska skillnaderna mellan EU:s rikare och fattigare medlemsstater.
För Sverigedemokraterna är det en grundläggande uppfattning att varje land ska ha rätt att bestämma över sin egen socialpolitik. Utvecklingen inom de sociala områdena ser dessutom olika ut i olika länder.
Vi menar därför att man inte kan dra några gemensamma slutsatser om vilken lösning som är bäst för respektive land.
Ett annat tungt vägande skäl för att Sverige borde stå utanför den sociala pelaren är att EU-kommissionens förslag inskränker inte bara nationell bestämmanderätt i sociala frågor – det är dessutom tillsammans med bankunionen även ett tydligt steg mot utvecklingen av en fullt gemensam ekonomisk och monetär union och därmed en federalisering av Europa på riktigt.
Detta, om något, borde statsministern ta i fullt beaktande vid toppmötet i Göteborg.
