Den senaste partiledardebatten i Agenda visade en pågående trend. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare och minoritetsgrupper är en legitim utgångspunkt för offentlig debatt. Det är dags att strunta i Jimmie Åkesson och hans parti, skriver Anna-Lena Lodenius.
”Hur mycket invandring tål Sverige?” En smått ofattbar fråga att ställa i en partiledardebatt. Frågan, som den formulerades av Agendas Mats Knutson i SVT i söndags (7/10), förutsätter att invandring är en belastning. Dessutom underförstås att de som är födda i vilket annat land som helst på planeten, förutom Sverige, är en enda sort som vi behöver ett enda förhållningssätt till.
Det är inte fel att diskutera regler för flyktingmottagande, arbetskraftsinvandringens storlek eller vilka villkor som ska gälla för olika grupper som vill bosätta sig i Sverige för kortare och längre perioder.
Men allt beror på hur frågorna ställs.
Redan i valrörelsen 2010 märktes ett förändrat förhållningssätt i medierna, inte bara till Sverigedemokraternas företrädare utan även till frågorna de driver. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare, romer, muslimer och andra grupper är legitima åsikter, och därför kan vara utgångspunkten för offentlig debatt, artikelserier, radio- och TV-program.
Åsikterna bemöts förstås – men slutintrycket blir ändå en förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet.
Ett annat tecken i tiden är när programmet Debatt, också i SVT, förra veckan skulle diskutera avslöjandet om att romer inte får hyra bilar. Debatten marknadsfördes med rubriken ”Är det dags att börja prata om verkligheten bakom fördomarna?”. Eller, klassiskt exempel, när Aftonbladet 2009 bjöd in Jimmie Åkesson som fick gott om utrymme att delge tidningens läsare sin och Sverigedemokraternas inställning till muslimer mindre än ett år före valet.
Det duger inte att som Agendas projektledare Pia Bernhardsson gjorde i veckan, apropå kritiken mot söndagens program, hänvisa till att: ”Vi valde att lyfta frågan eftersom den har aktualiserats på senare tid”. Så okänslig för ords valörer, så passivt neutral till frågor som i sin förlängning kränker mänskliga rättigheter, kan inte en chef vid ett public service-företag vara.
Genom att använda Sverigedemokraternas frågeställningar har SVT gjort sig till redskap för ett främlingsfientligt parti. Det är skamligt. Den cyniska innebörden i formuleringen ”Hur mycket invandring tål Sverige?” framgår tydligare om man prövar att byta ut ordet invandring mot ”gamla”, ”handikappade”, ”judar” eller ”romer”.
Det finns självklart inte en invandring, eller en slags invandrare. När vi talar ”invandring” menar vi nästan aldrig högutbildad spetskompetens som Europa försöker locka med sockrade erbjudanden och ger gräddfil rätt in i ländernas välfärdssystem. I stort sett brukar inte kritiken heller handla om den fria rörligheten inom EU (möjligen med undantag för de människor som kommer från Rumänien, EU:s fattigaste land).
Till och med Jimmie Åkesson påtalade i partiledardebatten att han inte menade invandrade danskar och norrmän. Men på vilket sätt skulle inte de också vara invandrare? I Åkessons värld är dock en invandrare alltid någon annorlunda sort som ser ut och beter sig på ett avvikande sätt.
Här avslöjar SD sin rasistiska ådra.
Graden av anpassning sitter inte i hudfärgen och avgörs inte heller av ursprungslandet. Behovet att fly förtryck och förföljelser handlar inte om Sveriges behov, hur vi som land ska kunna dra nytta av människor. Däremot vill förstås de flesta som klarar av det ha ett jobb och kunna försörja sig själva.
Genom att inte se människors potential kränker vi dem ytterligare.
I år får 40 000 människor uppehållstillstånd i Sverige. Det är dubbelt så många som förra året – men inte sensationellt mycket sett över tid. Åren kring kriget på Balkan i början av 1990-talet innebar också ett oerhört hårt tryck på det svenska flyktingmottagandet. Behovet av att fly beror förstås på hur situationen ser ut i vår omvärld – just nu pågår som bekant ett fasansfullt krig i Syrien.
Därmed inte sagt att alla flyktingar måste komma till Sverige. Andra EU-länder kan och bör ta ett större ansvar. Vi kan också bli bättre på att hjälpa till på plats och i grannländerna – notera för övrigt att SD även vill sänka det bistånd som möjliggör just sådant.
Invandringen har blivit en oerhört laddad fråga i vår tid. Det beror delvis på att främlingsfientliga och rasistiska grupper till stor del fått sätta agendan, samtidigt som de vanliga partierna duckat. Frågan upplevs svår och alla partier är medvetna om att de som har negativa uppfattningar till invandring finns både i och utanför de egna leden.
Men Sveriges politiker håller på att lära sig. De andra partiledarna angrep effektivt Jimmie Åkessons påståenden om svensk flyktingpolitik i Agenda. Så mycket att de glömde att formulera egna visioner och attackera varandra för brister i det svenska systemet. Det skulle jag önska mig till nästa gång.
Strunta i Jimmie Åkesson och hans parti. Prata om viktiga frågor som integration och flyktingmottagande med varandra i stället. Formulera behov och visa på lösningar. Ingen är hjälpt av att SVT håller fast vid de primitiva grundförutsättningar för samtalet kring flyktingar och invandrare som SD formulerar.