Den så kallade ”Skandiamannen” som tidskriften Filter nu pekar ut som Olof Palmes mördare  är intressant – men knappast som gärningsman.

Han var utan tvekan nära mordplatsen när skotten föll, och han har med säkerhet ljugit om vad han gjorde där – att han var bland de första vid Palmes kropp, hjälpte till med räddningsförsöken och talade med Lisbeth Palme -  men det betyder inte att det var han som sköt.

De omständigheter Filter för fram som bevis räcker inte för att peka ut honom som mördare.

Där begår tidskriften ett övergrepp.

Visst, uppgifterna att han tidigt i livet hade hanterat skjutvapen och kände en person som förfogade över många revolvrar, är intressanta, liksom att han umgicks i palmefientliga moderatkretsar i Täby.

Men de knyter honom på intet sätt till mordet. Motargumenten är starka.

Han stämmer dåligt in på mordplatsvittnenas signalement på mördaren. Inte minst gäller det Lisbeth Palme, vars bestämda utpekande av Christer Pettersson (”han stämmer på min beskrivning”) varit grundbulten i både rättegångar och utredningsarbete.

Någon likhet mellan Pettersson och ”Skandiamannen” går överhuvudtaget inte att finna.

Att tro på ”Skandiamannen” som mördare innebär en total omvärdering av Lisbeth Palmes observationsförmåga och trovärdighet.

Det blir en svår nöt att knäcka för dagens utredare.

Jag har granskat mordet och utredningen av det sedan det hände och min syn på ”Skandiamannens” roll är en annan.

Han befann sig utan tvekan nära mordplatsen och det kan mycket väl ha varit han, snarare än mördaren, som efteråt sågs springa uppför trapporna till Brunkebergsåsen med keps på huvudet och en liten väska i handen.

Kanske hade han observerat mordet på avstånd, men han hade inte skjutit.

Alltför mycket talar emot honom som gärningsman, och alltför lite talar för.

Men om han mot all förmodan är den som tog Olof Palmes liv måste han ha varit en del av ett större sammanhang.

Hur skulle han annars ha vetat att paret Palme skulle komma gående utanför hans arbetsplats i Skandiahuset så att han kunde gå ut ur entrén bara sekunderna innan de passerade – på en sida av Sveavägen där de inte kunde förväntas komma på sin promenad från bion?

Det är utmärkt att ”Skandiamannen” sent omsider blir föremål för utredarnas intresse på djupet.

Vad han egentligen hade för sig nära mordplatsen den där kvällen förtjänar att granskas, det kan leda närmare en lösning.

Men han har säkerligen en mindre roll i den lösningen än gärningsmannens.

Filters artikel tar fram intressanta nya fakta, men de tycks ha gått i den fälla som innebär att man utan tillräckligt underlag frestas att peka ut och namnge en mördare.

Det garanterar ett brett genomslag.

Sant är det dock knappast.