Den svenska kronan sjunker som en sten.
Mest är det Stefan Ingves som får skulden för fallet. Han har inte vett att höja räntan utan klamrar sig benhårt fast vid sitt uppdrag att hålla inflationsmålet på två procent, heter det.
Men många förstår också att den teorin inte håller hela vägen. För den stora nedgången började i höstas, tog ordentlig fart i februari och har sedan i april gått riktigt brant utför, utan att någon förändring skett med vår räntepolitik.
Minusräntan har vi ju haft sedan 2015 och är inte någon nyhet i sig.
Ingen verkar veta säkert vad det branta fallet annars beror på, men olika teorier läggs fram av diverse bankekonomer och analytiker: Handlar det om eventuella hot om handelshinder?
Om osäkerheten på bostadsmarknaden? Eller, beror det kanske på årstiden; att en del av börsbolagens utdelningar placeras utomlands nu på våren?
Själv ser jag en mycket mer näraliggande förklaring. Konstigt nog har jag inte hört den någon annanstans ifrån och jag funderar över varför.
Är det så att den inte passar in i den mall som man brukar använda för länder som Sverige? Eller handlar det helt enkelt om strutsmentalitet?
Jag tänker självklart på Sverigebilden.
Att den bild vi är stolta över och tar för givet, av det lilla föregångslandet med våra framgångsrika företag, vår välfärd, natur, trygghet, rättvisa och jämställdhet (möjligen med ett lite besserwisserigt drag), har börjat ersättas av bilden av ett land utan kontroll, som faller i välstånd och anseende.
Inte bara alternativmedier och ”fallskärmsjournalister” rapporterar med förundran och kanske också ibland med ett uns skadeglädje om vad som händer i landet.
Det gör även ansedda medier som Washington Post, The Telegraph, Daily Mirror, Deutsche Welle, The Guardian och mängder av andra medier i våra grannländer och världen över.
Rapporterna handlar om granatattacker, nogozoner, gängskjutningar, bilbränder, våldtäkter, om att Sverige är en magnet för terrorister, om fattigpensionärer, om svenskarnas höga belåning och psykiska ohälsa.
Och som kronan på verket har skandalerna med Nya Karolinska och Svenska Akademien nu dragit ned även vår kronjuvel och stolthet, självaste Nobelpriset i leran.
Sant eller inte, men allt detta skadar naturligtvis det svenska varumärket något ohyggligt.
Det påverkar troligtvis också värdet på vår valutakurs, som till viss del beror på ett lands politiska och ekonomiska läge. Det är klart att utländska investerare i detta läge tar sig en funderare.
De söker efter stabila länder med stark ekonomisk utveckling att placera sitt kapital i och vid upplevd ökad ekonomisk och politisk risk väljer de helt enkelt länder som upplevs mer långsiktigt pålitliga.
Med den Sverigebild som nu förmedlas är det inte långsökt att tänka att detta är just vad som händer.
Insikten hos våra styrande om faran med vårt dalande varumärke finns uppenbarligen. Exempelvis har Svenska Institutet nyligen upphandlat ett tvåårsavtal med tre PR-byråer som ska arbeta med kriskommunikation och med att förbättra Sverigebilden.
Kanske är det väl investerade skattepengar.
Det beror kanske mest på om det räcker med att putsa på fasaden eller om vi också måste ta itu med innanmätet innan förtroendet återerövras.
Till dess är min gissning att vi får leva med en låg växelkurs och en sämre köpkraft.
Men en cykelsemester i närområdet i sommar behöver inte heller vara fel.