Debatten om IT i skolan av mycket tyckande och räknande av sådant som är enkelt att räkna men som inte betyder så mycket, som antalet datorer och skärmtid.
Vi vill bidra med några fakta om under vilka förutsättningar tekniken kan bidra till att förbättra elevernas resultat – och hur den kan leda till försämringar.
I våra studier har vi sett att skillnaderna mellan skolorna ökar när man satsar på storskalig IT-användning. En del blir bättre medan andra blir sämre.
Eftersom alla använder samma teknik så beror skillnaderna på hur man använder den.
Det som skiljer de skolor som lyckas väl från de som inte lyckas är att i de förstnämnda använder man tekniken inom ramen för en väl fungerande pedagogik, i de andra blir det mer ”spontan” användning.
Skillnaden är jättestor. Ett exempel: Vi har undersökt effekten av teknikanvändning i svenska och matematik på lågstadiet i Sollentuna (502 elever) på resultaten i de nationella proven i årskurs tre.
En grupp elever undervisades med en metod som döpts till ”skriva sig till lärande” (STL), som bygger på de framgångsfaktorer som forskningen visat på – ett socialt sammanhang, kommunikation, formativ bedömning där också eleverna deltar.
Metoden innebär praktiskt att eleverna med teknikens hjälp delar sina texter – berättelser, referat, diskussioner om lösningar av matematiska problem – med varandra och med läraren, kommenterar varandras texter och förbättrar dem. Denna kommunikation sker både skriftligt på ”klassajten” och muntligt i klassrummet.
En annan grupp undervisades traditionellt med papper och penna, och en tredje grupp använde datorer eller lärplattor individuellt men utan den specifika pedagogiska metoden.
Resultaten visar både på stora positiva effekter av god pedagogisk teknikanvändning och risker med mer improviserad användning.
STL-gruppens resultat var 19 procentenheter bättre än den traditionella gruppen. 78 procent av eleverna i STL-gruppen hade godkänt resultat på 15 av 15 delprov i matte och svenska, att jämföra med 59 procent för den traditionella gruppen och bara 50 procent för gruppen med individuell teknikanvändning.
Den största skillnaden var för pojkar, 29 procentenheter. Det är viktigt eftersom pojkar traditionellt presterar sämre än flickor. Gapet mellan pojkar och flickor minskade därmed dramatiskt, från 24 procentenheter för den traditionella metoden till tre för STL.
En annan viktig förbättring gäller de lägsta resultaten – i STL-gruppen nio av 15 godkända prov, att jämföra med sju för den traditionella gruppen och fem för gruppen med individuell teknikanvändning.
Dessa resultat är dessutom kontrollerade för socioekonomiska faktorer.
Exemplet visar – i enlighet med forskning om IT-användning i andra sammanhang, exempelvis inom näringslivet – att det är arbetsmetoderna som är avgörande. Tekniken i sig ger inga vinster – med stor sannolikhet tvärtom förluster.
Det är därför pedagogisk utveckling som är nyckelfrågan för skolan just nu.
Det är dags att sluta fokusera på att räkna datorer och i stället koncentrera sig på arbetsmetoder – hur kan vi bäst använda tekniken?
För att göra det krävs att man lyssnar på lärarna. Man måste hitta de goda exempel som finns, varav vi presenterat ett, och sprida dessa.
Man måste också hitta de dåliga exemplen och göra slut på dessa. Spridning av god pedagogik är i stor utsträckning en ledningsfråga. Man kan inte förvänta sig att det ska ske spontant i stor skala.
Tvärtom tyder de ökande skillnaderna mellan svenska skolor på att det är bråttom att arbeta för att sprida goda metoder.