PROSTITUTION För mig har det aldrig varit en stor grej att ta betalt för sex. Jag anser att den enda som bestämmer över den egna kroppen och sexualiteten är individen själv. Det var aldrig männen som fick mig att må dåligt, däremot mådde jag dåligt över samhällets fördömande, skriver tidigare sexarbetaren ”Emma Rosenqvist”.
När jag läser Tanja Rahms artikel på SVT Debatt ”Till mina sexköpare” blir jag lika berörd som många andra. Det är alltid hemskt när människor mår dåligt och far illa. Men jag känner inte igen mig i hennes berättelse, precis som att hon inte skulle känna igen sig i min.
För mig har det aldrig varit en stor grej att ta betalt för sex. Jag älskar sex och att kunna få betalt för att göra något som jag trivs med såg jag inga problem med. För mig kan sex vara något som jag har i en kärleksrelation men jag kan också ha sex med någon jag nyss träffat. För många hör sex ihop med kärlek vilket inte är fel, men jag är knappast ensam om att kunna ha sex utan kärlek.
När jag sålde sex gjorde jag det på mitt eget sätt. Det var jag själv som bestämde vad jag ville göra och inte. Vilka jag ville träffa och vad mina tjänster skulle kosta. Jag kunde alltid säga nej och hade tydliga gränser som kunderna fick acceptera om de ville träffa mig.
Kunderna var oftast väldigt blyga, försiktiga och vågade knappt röra vid mig av rädsla för att göra något fel. Därför var det jag som fick ta initiativet till att bli mer intima. Vad som var okej och inte gick vi noga igenom innan mötet. Men jag fick ändå ofta frågor som; får jag kyssa dig, får jag smeka dina bröst, är det här okej och så vidare. Jag hade redan sagt att allt detta var okej innan, men oftast frågade de en extra gång. Ibland frågade de om saker som jag inte gjorde och när jag sa nej så accepterade de det.
Kunderna respekterade mig och mina gränser, de ville inte att jag skulle göra något som jag inte ville.
Att ha tydliga gränser som sexarbetare är en förutsättning. Har man inte det så känner fel sorts kunder av det och kan utnyttja det. Precis som dåliga pojkvänner eller engångsligg också kan känna av sådant och utnyttja det.
Sexsäljandet var ett fritt arbete där jag var min egen chef. Jag tjänade bra pengar och hade mycket fritid. Att sälja sex var utvecklande för mig och jag lärde mig väldigt mycket om mig själv, andra, normer i samhället och fördomar.
För mig var sexsäljandet alltid ett tillfälligt jobb som passade mig när jag var singel och inte hade bestämt mig för vad jag ville göra i livet. Medan jag funderade på det sparade jag pengar till framtiden.
Att vara öppen som sexarbetare var aldrig ett alternativ för mig och att leva det dubbellivet som jobbet krävde blev med tiden allt svårare. Jag slutade när jag hade en bra buffert och började studera. Jag ångrar inte att jag sålde sex, utan ser tillbaka på mina erfarenheter som positiva.
Många tror att alla sexsäljare mår dåligt och att det alltid är männen som får sexarbetare att må dåligt. Men det var aldrig männen som fick mig att må dåligt, däremot mådde jag dåligt över samhällets fördömande, att leva ett dubbelliv och stigmatiseringen.
Jag anser att den enda som bestämmer över den egna kroppen och sexualiteten är individen själv. Det borde vara en rättighet för alla människor. För mig spelar det ingen roll om vi pratar sex mellan personer av samma kön, BDSM sex, gruppsex eller sex mot ersättning. Så länge de inblandade är vuxna människor i samförstånd med varandra, så tycker jag inte att någon annan har med det att göra.
Jag känner inte igen mig i Tanjas berättelse, men jag förnekar inte hennes erfarenheter och åsikter. Däremot är det många som förnekar, förminskar och omyndigförklarar mig och mina upplevelser, vilket är lika fel som det skulle ha vara att ignorera Tanjas historia. Egna erfarenheter är viktiga samtidigt som man alltid ska komma ihåg att alla är färgade av sina egen historia och därför inte kan prata för en hel grupp. Det är fel att projicera sina egna erfarenheter på andra och gör det till sanningar för en hel grupp. Ingen kan prata för alla varken Tanja eller jag.
Tanjas erfarenheter är viktiga precis som mina erfarenheter är viktiga.
För mig handlar det inte om vem som har rätt i sina upplevelser, alla som har sålt sex har sina sanningar. Det problematiska är att alla inte får komma till tals, att alla inte tas på allvar och att det ofta är personer utan egna erfarenheter som pratar i sexsäljarnas ställe.
Innan man kan börja diskutera sex mot ersättning så måste man förstå det, vilket inte går att göra om inte alla sidor får komma fram. Då osynliggör man många sexsäljare och man får inte en klar bild av verkligheten.
Jag tycker inte heller att moralen ska styra lagarna i ett samhälle, eftersom moralen styrs av normer och kultur. För 100 år sedan hade vi en annan sexualmoral än vad vi har idag och vi kommer med alla sannolikhet att ha en annan om 100 år. Därför borde man ta fram all fakta istället för att tysta ner de sidorna som inte passar in i den verklighetsuppfattning som samhället har.
Istället för att prata om moral borde man prata om hur man bäst skyddar de som säljer sex. Idag tvingas de som säljer sex att arbeta ensamma utan skydd och säkerhet på grund av kopplerilagen. De som arbetar på gatan har mindre tid att förhandla med kunder, eftersom kunderna är rädda för att bli ertappade av polisen, på grund av sexköpslagen.
Rent moraliskt får man tycka vad man vill, det är ett fritt land, men moralen ska inte styra våra lagar. Man får tycka vad man vill om sex mot ersättning, men man får inte förneka mångfalden av erfarenheter.