BARNHEMSBARNEN ”Jag känner igen den ångest och den oro som barnen i reportaget visar. Känslan av vanmakt och att ingen vill ha en. Det som sårar en mest är när man inser att socialtjänst, fosterföräldrar och skolor ljuger för en. Det här handlar inte om ett tragiskt fall i Marks kommun, det finns 20 000 barn i Sverige som är omhändertagna av socialtjänsten, det är dags att göra en ordentlig genomlysing av hur barn har det i Sverige.” Det skriver Morgan Alling, skådespelare och författare till boken Kriget är slut som handlar om den egna barndomen.
Jag tittar på Uppdrag Granskning om de omhändertagna barnen och jag känner igen mig. Av olyckliga omständigheter hamnade jag tidigt på barnhem och slussades sen runt bland olika fosterhem. Mina första åtta år i livet slussades jag runt på tre barnhem, och fyra fosterhem. Jag känner igen den ångest och den oro som barnen i reportaget visar. Känslan av vanmakt och att ingen vill ha en. Det som sårar en mest är när man inser att socialtjänst, fosterföräldrar och skolor ljuger för en. Som när socialtjänsten skulle flytta mig från en fosterfamilj till ett barnhem men jag vägrade och rymde ut i en skog. Några veckor senare kommer damen tillbaka och berättar att jag ska få träffa min biologiska pappa och få pröva att bo hos honom ett tag. Jag blev naturligtvis glad och hoppade glatt in i bilen. När vi kommer fram till hans hus och jag rusar in så inser jag att det inte alls är min pappas hus, det är ett barnhem. När jag vänder mig om och ser på henne, så skriker jag rätt ut. Hennes ord har etsat sig fast. ”Vad skulle jag göra? Du ville ju inte följa med”
Det som gör mig mest beklämd när jag ser Uppdrag Granskning är hur socialtjänsten i Marks kommun inte tar ansvar för sitt misslyckande. De vet att de gjort fel men ljuger och skyller ifrån sig hellre än att rakryggat ställa sig upp och erkänna sina misstag och försöka ställa allt till rätta. De försöker rädda sitt eget anseende men deras tafatta försök blir kontraproduktiva – de framstår som lögnare istället.
Det här borde inte handla om kommunpolitikers prestige utan om barnens välmående. När det kommer till familjehemsplaceringar måste man lägga resurser på att bygga ett skyddsnät runt de utsatta barnen med psykologer och beteendevetare som kan förstå och tolka hur barnen mår och vad de behöver. Det räcker inte att socialtjänsten kommer och hälsar på en gång i halvåret och frågar barnen om de har det bra. Barnen kommer att svara ja. För att de inte vet vad som händer annars, för att de känner lojalitet, för att de vet vad som förväntas av dem, för att skydda sig själva.
Ska man få en bild av hur familjehemsplacerade barn faktiskt har det behöver man lära känna dem och träffa dem ofta, kanske en gång i veckan. Det låter kanske mycket, och det låter kanske som något som kommer att kosta mycket pengar. Men det är ingenting mot vad det kostar samhället att ta hand om alla de barn som far illa i sin barndom och som sedan växer upp och själva blir föräldrar, arbetskamrater och beslutsfattare. Skiten sprider sig, mönstren går vidare.
När jag hör den lille pojkens röst på en skrapig telefonlinje: -”Jag vill ha dig.” börjar tårar rinna och jag blir förbannad. Jag vill inte se fler sådana här reportage, jag vill inte läsa fler historier om barn som far illa och som ingen av dem som sitter på makten bryr sig om. För det här handlar inte om ett tragiskt fall i Marks kommun, det finns 20 000 barn i Sverige som är omhändertagna av socialtjänsten och det finns 380 000 barn som lever med alkoholiserade föräldrar. Som inte vet om mamma ligger full hemma när man kommer hem från skolan, som tassar förbi pappa när han har däckat i soffan av fyllan. Jag tänker på alla de som 1000-tals barn som mobbas i skolan, de som blir utnyttjade sexuellt, de som blir misshandlade hemma, de som lever med manodepressiva eller schizofrena föräldrar. Listan kan göras lång av folksjukdomar som drabbar våra barn och varje vecka läser jag om barn som tar skada som barnen i Uppdrag Granskning.
Det borde räcka med reportage nu för vi vet om att det är såhär. Det är inte enstaka fall, det här är ett samhällsproblem och det är en nationell katastrof att vi inte pratar om det. Jag vill höra vad politikerna tänker göra, för det hamnar där uppe till slut men när de hellre diskuterar om man ska få dra av för städerskan Rut eller ej då förstår man att det kommer ta lång tid innan nåt görs. Jag tycker det är dags att göra en ordentlig genomlysing av hur barn har det i Sverige.
Barn har inte valt sina föräldrar därför är det samhällets uppgift att hjälpa och skydda barn som far illa. Det får inte bli att kommuner, staten, myndigheter också kränker individer. Men görs det så måste felen rättas till direkt, skoningslöst, utan prestige.