Friskolemotståndarna har sedan en tid bytt retoriken i sin ambition att avskaffa valfriheten och skolvalet.

Istället för att använda ord som ”bussning av skolbarn” och lotterier har man nu övergått till en mjukare retorik men med samma innehåll – blandade klasser.

Och det låter ju fint, vid första anblick. Men det är en semantisk ulv i fårakläder. För innehållet är samma – man ska avskaffa det fria skolvalet.

Landets mesta sociala ingenjör i den här grenen är utan konkurrens gymnasieminister Anna Ekström.

En gång en från vänster till höger respekterad klok bildningsambassadör, som generaldirektör för Skolverket. Idag har hon självmant resignerat från den positionen till politikens främsta valfrihetsmotståndare.

Hennes senaste offensiv kan man läsa i Svenska Dagbladet, med rubriken ”Skolvalet måste göras om för att bli mer rättvist”, som ska ge bilden av att det kommer finnas något skolval när hon är färdig.

Men läser man i artikeln ligger fokus på ”blandade klasser” och målen sammanfattas bäst i följande mening:

Det kan till exempel handla om fasta upptagningsområden eller om antagningsregler som innebär att en viss låg- och mellanstadieskola automatiskt länkar vidare till en viss högstadieskola.

Med andra ord, först ska politiker rita en karta över vilka områden och gator i en stad varje skola har. När de sedan tvingat barnen att gå i den skolan kommer de heller inte få välja högstadium utan med tvång flyttas till en förutbestämd. Det Ekström kallar ”automatiskt länkar till”. Hej då fritt skolval.

Retoriken är mjukare men längtan efter tvånget, kollektiviseringen som många betongsossar när, finns likväl kvar.

Man ska alltid vara misstänksam när politiker svänger sig med nya ord utan att definiera dem. Blandade klasser är inget nytt fenomen, bara en ny paketering. För det är ett annat ord för ”kamrateffekter”, mer känt som kuddflickor.

Och här döljer sig en rätt avskyvärd syn på barn faktiskt.

I klartext handlar det om att duktiga studiemotiverade barn anses ha ett särskilt ansvar över andra barns utbildning. Dessa elever ska inte längre bara ha ansvar över sin egen bildning utan deras blotta närvaro på en skola eller i en klass anses magiskt påverka de sämre eleverna.

Att de duktiga elevernas resultat i skolan blir lidande är inget en social ingenjör kan ta hänsyn till. Man måste knäcka några ägg, och så vidare.

Men jag tycker att alla som använder ”blandade klasser” ska vara ärliga mot väljarna och tala ur skägget – vad menar ni? Och ännu viktigare, hur ska detta gå till?

För de barn som ska användas för att andra barn ska prestera bättre vet man i stor utsträckning kommer från föräldrar som är akademiker, är högpresterande, oftare är i de högre inkomstklasserna och därmed bor de också i bra områden.

Det är dessa barn socialisterna vill ”blanda” med övriga barn för att höja resultaten.

Hur då?

Ska Anna Ekström kräva in senaste deklarationen och examensbevis från föräldrarna? Eller kommer skolorna ta en kreditupplysning innan skolstart?

Eller kommer man använda sig av sannolikhetslära och helt sonika utgå från att samtliga elever på en adress har samma bakgrund och egenskaper för att majoriteten enligt SCB ser ut så?

Som född på 70-talet fick jag inte åtnjuta det privilegium Anna Ekströms egna barn fått – välja skola. Men samtidigt är det mina barn Ekström vill använda i sitt sociala experiment.

Som förälder och väljare kräver jag därför nu att du svarar på mina frågor.

Vems barn ska offras på ditt sociala ingenjörsaltare och hur ska det gå till?