Om vi hade sagt att år 2018 det hade funnits en vald EU regionpresident i exil i Bryssel, samt politiska fångar i ett EU land i över 100 dagar utan rättegång, skulle ingen hade trott oss.
Om vi sedan hade fortsatt att berätta att Nobels fredspristagare EU inte gör något för att lösa situationen politiskt, hade de flesta nog skrattat och trott det var en plot för ännu en domedags-TV-serie.
Men det är inte bara EU som tiger still.
I Sverige – vars Regering gärna skryter om sin feministiska utrikespolitik och hur högt de värderar dialog och diplomati – hör vi ingenting förutom Utrikesministerns mantra att Europa inte behöver mer av oenighet och splittring.
Vi lever i en bisarr tid med Trump, Erdogan och Putin och nålen i européernas etiska kompass kanske har börjat snurra runt i förvirring. Men för denna sakens skull får vi inte vända ett blint öga till det som sker i EU:s inre krets.
Vi har sett en folkomröstning, omdiskuterad ja, som möttes av polisiärt övervåld.
Sedan bevittnar vi ett val, påtvingat av Partido Populars (PP) högerregering i Madrid, som självständighetspartierna vinner återigen med egen majoritet i det katalanska Parlamentet.
PP:s strategi med blixtvalet var att få bort självständighetsivrarna från den katalanska Regeringen och tillsätta ett likasinnat styre.
Självständighetspartiernas seger, med över 2 millioner röster i valet, gjorde att PP fick panik och gick över till att demontera rättsstaten.
De spanska domstolarnas politiska oberoende är redan ifrågasatt av tunga instanser, bland andra Europarådet.
Även i den brittiska tidskriften The Economists rapport om demokrati i världen år 2017, påpekas att den spanska regeringens hantering av krisen i Katalonien urholkar demokratin.
Regeringen i Madrid försökte nyligen, mot omdömet av sitt juridiska rådgivande organ, få konstitutionsdomstolen att förbjuda det katalanska Parlamentet att utnämna Puigdemont till president.
Regeringens besynnerliga begäran möttes med oenighet i Konstitutionsdomstolen som till slut beordrade det katalanska Parlamentet att skjuta upp utnämning till en oviss framtid.
Under tiden fortsätter de katalanska politiska fångarna att vänta på rättegång medan Puigdemont och fyra av hans före detta regionministrar avvaktar sina öden i exil.
Och allt detta sker under en isande tystnad från EU.
Vi som hade hoppats på att när dammet från polisens batonger hade lagt sig, och ett val som mirakulöst nog godkänts av alla parter, genomförts, att det skulle vara tid för politik och dialog.
Vi har fått fel. Var är EU?
När börjar förhandlingarna mellan självständighetspartierna och den spanska centralregeringen? Och vad anser den svenska Regeringen om att vi har en demokratisk vald ledare som inte kan tillträda sin post i ett EU land?
EU politikerna, inklusive i Sverige, bör redan ha förstått att krisen i Katalonien inte kommer att blåsa över av sig själv. Tvärtom, ju mer EU låter tiden gå, desto mer kommer problemet att fördjupas och motsättningarna att öka ytterligare.
Det är nu som EU måste ingripa om de vill ha en ordentlig, fredlig och demokratisk lösning på konflikten. Och om EU är för svagt för att tvinga den spanska Regeringen till förhandlingsbordet, då vore det hederligare att erkänna detta för oss medborgare, än att tiga och på det här sättet bli medskyldig till spanska Regeringens agerande.
Sist men inte minst, om Utrikesministern fortsätter att hävda att splittring och oenighet icke är önskvärt, blir hon svaret skyldig om sammanhållning är värt varje pris, även den spanska demokratins välbefinnande samt EUs trovärdighet.