CENSUR När jag skulle visa mina bilder från Jerusalem på Världskulturmuseet i höstas utbröt total förvirring, rädsla och framförallt feghet. Nu händer det igen, i Stockholm och Kulturhuset. Det är en skymf mot Sveriges muslimer med denna feghet. Jag har växt upp som konstnär i ett Sverige där staten stod på konstens och på demokratins sida. Vad är det nu som händer när staten ska stoppa mig? Det skriver fotografen Elisabeth Ohlson Wallin.
Det var med förfäran jag läste om att Kulturhuset i Stockholm lade ner en hel dansföreställning som innehöll en musiksatt sura från koranen. Kulturhuset skrämdes av 15 stycken inlägg på Facebook som kritiserade dansuppvisningen. Att några inlägg på Facebook skrämmer polis och konstinstitutioner så till den milda grad att de känner sig tvingade att stänga en konstföreställning visar bara på en sak, islamofobi.
När jag skulle visa mina bilder från Jerusalem på Världskulturmuseet i höstas utbröt total förvirring, rädsla och framförallt feghet. Utställningen visade kristendomens, judendomens och islams hat mot kvinnor och HBT-personer och redan när jag var nere i Jerusalem under påsken förra året mailade Världskulturmuseet att en rädsla hade spridit sig i huset och att både personal och ledning var uppskrämda av Jihad Jane och Lars Vilks eskapader. De ville att jag så fort som möjligt skulle maila bilderna när jag kommit hem till Sverige igen.
Det gjorde jag och de fick fullständig panik och samlade in företrädare från de tre religionerna för att testtitta på bilderna. Resultatet efter att denna test panel hade tyckt till blev att bilderna inte kunde visas utan att de religiösa företrädarna kunde befinna sig i lokalen och försvara sig. Förslaget till lösning blev att en powerpointpresentation skulle visas under vissa klockslag och att de religiösa personerna skulle sitta vid ett bord och kunde få säga vad de tyckte.
Detta kunde jag ju inte acceptera eftersom utställningen skulle handla just om problemet med tusenåriga texter och hur vi förhåller oss till dem idag. Ett mediadrev uppstod och museet fick göra en pudel och visa utställningen Jerusalem som det var tänkt från början.
Men det slutar inte där. Rädslan för hot och bomber från muslimska terrorister hade redan knäckt ledningen på Världskulturmuseet. Museet beställer en hotbildsanalys av polisen i Göteborg. Nu börjar det riktigt otäcka. Museichefen Mats Widbom och kommunikationschefen tar nästa flyg upp till mig i Stockholm och berättar om de hot som kan uppstå om de visar utställningen. De säger till mig och min hustru att polisen bedömer att jag kan få samma hotbild som Lars Vilks och att skyddat boende kan bli aktuellt. Jag som har två små barn blir ju skiträdd. Då ska alla veta att jag är enormt luttrad av kontakt med polisen efter EcceHomo-tiden. Då sökte polisens bombhundar alltid igenom de lokaler och kyrkor där mina bilder skulle visas. Jag var mordhotad och hade kontakt med Säpo för min säkerhet.
Men det var innan rondellhund och Muhammedkarikatyrer.
Under mötet i min studio gör museet påtryckningar om att jag inte ska sälja min utställningskatalog på Världskulturmuseet för att katalogen kan få fötter och hamna i Mellanöstern och då kan det bli fara för Sveriges befolkning och till och med våra svenska soldater i Afghanistan. Chockad och enormt ledsen kallas jag ner till ett stort polismöte i Göteborg en vecka senare. När jag öppnar dörren i polishuset väntar 15 poliser där. Underrättelsetjänst, Säpo och citypolisen. Under en och en halv timma berättar de om de scenarier som är tänkbara om mina Jerusalembilder visas. Var bomber kan placeras, hur mycket av huset som kan rasa och vilka personer som kan skadas. Mötet slutar med att polisen och museet tycker att jag ska gå hem och tänka över om jag verkligen vill visa dessa bilder som kan orsaka fara och till och med död för den svenska befolkningen.
Under mötet tänker jag att detta kan inte vara sant. Detta är inte Sverige. Polisen och det statliga Världskulturmuseet trycker på om att utställningen inte ska visas. Museichefen Mats Widbom säger att han inte kan stänga utställningen för då skulle han förlora jobbet så beslutet måste komma från konstnären själv. Två dagar senare griper polisen i Göteborg på ett brutalt sätt en man i sitt hem för planering av terrorbrott, felaktigt anklagad visar det sig. Det har ingen koppling till min utställning men är kanske ett tecken på hur uppe i varv Göteborgspolisen var när det kom till synen på terrorhot och potentiella brott vid tillfället.
Jag spelar in en halvtimma av mötet med min mobil och tur var det för både polis och museichef nekar till att de uttryckt sig mot mig som de gjorde. En dagstidning publicerade citaten och avslöjade polisens och museets varningar. En pr-konsult kopplas in så att museets kommunikationsansvariga ska veta vad man ska svara när frågor om censur och islamofobi ställs.
Utställningen öppnar med säkerhetsbågar vid ingången och 15 utplacerade vakter i lokalen och de texter som tillhör bilderna endast på svenska. Inte arabiska, hebreiska, engelska. Utställningskatalogen säljs inte och en bild är borttagen. Den föreställer tre homosexuella män på en bönematta och man säger att den kan uppfattas som en Mohammedkarikatyr eftersom de har rumporna riktade åt det håll där det hänger en bild på profeten.
De fruktade hoten, bomberna och terrordåden uteblir. Det inträffar faktiskt absolut ingenting. Det har gått ett år och nu visas utställningen i sin helhet, med samtliga texter och bilder. Fortfarande ingenting.
Ändå händer det igen. Nu i Stockholm och Kulturhuset. Det är en skymf mot Sveriges muslimer med denna feghet. Denna rädsla som sprider sig bland myndighetspersoner – vad grundar den sig på? Det måste bli en diskussion om det. Kan vi någon gång sluta att se muslimer som ett enda homogent terroristkollektiv, kan vi någon gång se något mer än slöjor och bomber, kan vi någon gång se nyanser? Ska svenska muslimer inte få ta del av en kultur som de kan identifiera sig med? När ska vi börja tänka på alla oss som vi, på muslimer som en del av Sverige och en del av kulturen?
Min egen rädsla rann av mig när jag blev uppringd av en homosexuell muslimsk man som sa att han var besviken över den borttagna bilden. För första gången skulle han fått se en homosexuell man också porträtterades som troende. Det var ju för honom jag gjorde den här utställningen från första början.
Stängningen på Kulturhuset är en skandal. Jag har växt upp som konstnär i ett Sverige där staten stod på konstens och på demokratins sida. Vad är det nu som händer när staten ska stoppa mig? Detta är något helt nytt och jag kräver svar och en utredning av vår kulturminister.
Det måste bli ett slut på fegheten.