Den egna barndoms-Ulf, en knubbig liten kobent pojke, filosoferandes på en stol i sin pappa tandläkarens väntrum, är den bild jag ser framför mig när jag nås av nyheten att Ulf är borta.

Han var sitt eget barn troget, genom alla berättelser, oavsett om det handlade om honom själv, en hund eller en liten flicka under finska vinterkriget.

I den ärligheten och med den blicken, blev berättelserna viktiga och angelägna för alla barn – oavsett ålder.

Efter några års tjatande fick jag äntligen illustrera en av hans berättelser. Det var början på ett samarbete och en vänskap.

Det var Lilla Ulf och lilla Stina som möttes i arbetet, med våra vuxna erfarenheter men med barndomen så nära så nära.

Tack Ulf, för att jag fick vara med och leka.

Du finns i mitt hjärta

Stina