BLODRACET INOM SKIDSPORTEN Att misstänkliggöra idrottsstjärnor som Björn Dählie för att ha dopat sig är en mycket allvarlig anklagelse, och då måste bössan laddas väl. I Uppdrag Gransknings reportage om 90-talets längdskidåkare hade man helt otillräcklig ammunition – enstaka blodprov kan inte läggas till grund för att solka en idrottares rykte på det sätt som gjordes i programmet. SVT:s uppgifter skulle aldrig ge fällande domar i idrottens skiljedomstol, skriver Arne Ljungqvist inför Debatt kl 22.00 i SVT1.
För oss som arbetar mot doping inom idrotten är all faktainformation välkommen, även om det gäller förhållanden ett stycke tillbaka i tiden. Vi kan alltid lära av historien.
Gårdagens Uppdrag Granskning om blodvärden hos längdskidåkare under 1990-talet var därför av visst intresse – så till vida att det gav en fingervisning om att det genomsnittliga hemoglobinvärdet på skidåkarna som grupp låg över det normala på den tiden.
Av den anledningen införde internationella skidförbundet så kallade hälsotest. Detta innebar att ett blodprov togs på idrottaren inför en tävling, och att vederbörande inte fick ställa upp om blodvärdet låg över ett angivet gränsvärde eftersom det ansågs hälsovådligt att tävla med så höga värden.
Även om förhoppningen med testen från skidförbundets sida var att komma till rätta med eventuell bloddoping inom skididrotten, utformades testen som ett ”hälsotest” – inte ett ”dopingtest”. Och slutsatser av testresultat måste relatera till vad testen var avsedda för.
Därför var det enligt min uppfattning direkt stötande när man i reportaget hängde ut enskilda idrottsmän som misstänkta dopare på grund av att de visat enskilda hemoglobinvärden över hälsotestets gränsvärde. Att misstänkliggöra en idrottsman som dopare är en allvarlig anklagelse, och då måste man ha väl laddat. I Uppdrag Gransknings reportage hade man enligt min uppfattning helt otillräcklig ammunition.
Ett enstaka blodprov kan inte läggas till grund för att misstänkliggöra en idrottsman på det sätt som gjordes i programmet. Det finns alltför många felkällor i ett enskilt prov av detta slag, och alternativa förklaringar till analysresultatet som inte har med doping att göra. Därför har man utvecklat strikta regler för hur dopingkontroller och efterföljande analyser skall utföras.
För att avslöja bloddoping har man bland annat infört ett ”biologiskt pass” som bygger på att upprepade prover tas på en och samma idrottare under basala förhållanden, för att få hans/hennes normalvärde av exempelvis hemogoglobin. Skulle så ett testresultat vid något tävlingstillfälle ge ett väsentligt högre värde än detta normalvärde, har man anledning att misstänka bloddoping.
I dag hamnar många dopingfall hos idrottens skiljedomstol i Lausanne (CAS) på grund av att idrottaren nekar till att ha dopat sig medan dopingprovet visar på motsatsen. Enligt min erfarenhet står det helt klart att de grunder på vilka idrottsmän misstänkliggjordes i Uppdrag Gransknings reportage skulle vara helt otillräckliga för fällande domar i CAS.
Är man inte dömd skyldig så är man oskyldig.