En del är mycket enkelt: nazismens ideologiska kärna är judehatet, tyska nazister då och en svensk nazist idag är per definition judehatare. Men det får de vara. Det strider inte mot grundlagen, den tillåter inte förbud av vare sig åsikter eller organisationer.
Annat är mer komplicerat: judehat som yttras högt utgör hets mot folkgrupp.
Judehat som manifesteras på gator i form av demonstrationer kan också vara hets mot folkgrupp. Detta regleras i brottsbalk och ordningsstadgor. Här finns utrymme för tolkningar.
Den senaste veckans debatt om de svenska nazisternas demonstration i Göteborg förra söndagen och den kommande nästa lördag har varit ett slags seminarium i juridik.
LÄS MER: ”Nazism är hets mot folkgrupp genom sin blotta existens”
Många av oss har lärt sig skillnaden mellan tillåtna och otillåtna demonstrationer – i det första fallet innebär det att polisen talar om var och vart man ska gå och ser till att man får göra det, i det andra att man går var man vill, när man vill.
Vi har därmed fått en grundläggande kurs i förhållandet mellan grundlagen – som garanterar demonstrationsrätten – och ordningsstadgan där den senare alltid får vika för den förra.
Det tycker jag är en bra ordning, den har fungerat i många decennier och borde fungera nu också. Problemet kan vara att den sällan tidigare utmanats som nu.
Det de svenska nazisterna håller på med – på gator, i tidningar, på nätet – är ju provokationer. De kallade själva sin första ”otillåtna” demonstration för en test.
Polisen hade skickat ut instruktioner för hur de skulle undvika att bli stoppade och fällda för hets mot folkgrupp, de struntade i instruktionerna men godkändes ändå i efterhand av polisen (inte tillräckligt taktfast marsch, inte tillräckligt raka led och inte heller likt de nazistiska partidagarna i Nürnberg, de var undermåliga nassar, liksom).
Om man blir provocerad gäller det att hålla huvudet kallt, men kanske inte så kallt som Göteborgspolisen. När man hör deras företrädare uttala sig offentligt, så är det som att vi får avlyssna snacket i omklädningsrummet.
När de talar om judars känslor inför att ha marscherande nazister i närheten av synagogan som ”symbolfrågor” då är det som att höra poliser tala om våldtäktsoffer som klätt sig för lätt.
När de kallar nazisterna ”kantiga” får vi ofrivilligt del av ett slags polisslang som i bästa fall kan tolkas som ironi, i sämsta fall som grov nonchalans inför dem som upplever ett direkt hot.
Jag kan förstå att polisen har ett dilemma. Ska man riskera oordning genom att ingripa mot det som domstolar har kallat hets mot folkgrupp tidigare (bärande av sköldar med tyr-runor, till exempel) eller ska man lufsa med en ”kantig” samling nazister och hålla åskådarna borta så att ”ordningen” inte hotas?
Men jag skulle vilja höra hur det går med deras efterforskningar om vem som arrangerade den otillåtna demonstrationen och därmed gjort sig skyldig till brott. Togs någon in till förhör efteråt? Pågår en förundersökning?
Vi har uppenbart att göra med två slags ordning här: en på gatan i Göteborg, en annan i landet Sverige – och det är för enkelt att lämna över båda frågorna till polisledningen i Göteborg.
De är alldeles uppenbart oförberedda för den större uppgiften.
Men veckans debatt har haft effekt: all naivitet i förhållande till nazisterna verkar borta. Statsministern samlar partiledarna, justitieministern vill se över tolkningarna av lagen om hets mot folkgrupp.
En hovrättspresident anser att lagarna räcker för att fälla marscherande nazister för hets mot folkgrupp. Förvaltningsrätten ändrar polisens beslut om marschväg.
Nazisterna lär marschera ändå. Och testa oss. Frågan om ordningen är därmed inte bara polisens, den är också vår.
