Tongivande svenska medier, som DN och SVT, har i fallet Assange upprepat sakfel på sakfel. Olika journalister uttalar sig också gång efter annan tvärsäkert om Assanges psyke i förklenande ordalag. Vad är poängen? Vad saken handlar om är ju ett rättsärende. Menar man att rättssäkerhet är något som bör förbehållas personer som man tycker är trevliga?
Tongivande svenska mediers rapportering i Assangeärendet upprepar sakfel på sakfel. Och beskriver samfällt Assange som en otrevlig person.
DN:s ledare 15/8 ”Låt rättvisa gå före plakatpolitik” är typisk. Assanges syfte med sin ansökan om asyl är enligt ledaren ”att undkomma svenskt rättsväsende”, alltså inte det han själv sagt: fruktan för tortyr och död i USA. ”Innan Assange hann förhöras flydde han dock landet” påstår DN, trots att Assange fanns tillgänglig för förhör i Sverige flera veckor, men då passade det inte åklagaren att förhöra honom, trots att hon visste att han som grundare av Wikileaks var en internationellt efterfrågad föredragshållare runt om i världen. Vidare påstår DN att det skulle innebära gynnande specialbehandling av Assange om han förhörts i London. I själva verket skulle förhör i England vara normalt förfarande enligt väl etablerade regler om samarbete mellan bl a brittiska och svenska åklagarmyndigheter.
Den svenska åklagarmyndigheten har ända från början behandlat Assange på ett sätt som till skada för honom avviker från normal praxis. Jouråklagaren beslöt den 20 augusti 2010 hastigt att anhålla och eftersöka honom, trots att det vid den tidpunkten inte ens genomförts förhör med de två kvinnor som brottsmisstankarna gällde. Klart i strid mot lag och praxis gav jouråklagaren publicitet åt sitt beslut, med följd att det blev en världsnyhet. Ordinarie chefsåklagare upphävde beslutet redan nästa dag med motivering att det som kvinnorna beskrivit inte gav anledning att anhålla Assange. Sedan lyckades advokaten Claes Borgström förmå överåklagaren Marianne Ny att återuppliva misstankarna. Hon har därefter sagt en sak i Sverige och en annan i England. I Sverige uttalade hon att det var en öppen fråga om Assange skulle komma att åtalas eller ej och att det bara gällde att höra honom som ett led i en förundersökning. I de engelska domstolarna däremot uppgav hon att hon redan beslutit att åtala Assange, vilket är en grundförutsättning för att utfärda en europeisk arresteringsorder. I Sverige påstod hon vidare att det skulle vara olagligt att förhöra Assange i England. I de engelska domstolarna vägrade hon att ge någon förklaring till att Assange inte förhörts där. På sista tiden har den svenska åklagarmyndigheten medgett att det inte funnits något laga hinder mot att höra Assange i England. – Har medierna reagerat? Inte vad jag sett.
I SVT:s dokumentär ”Julian Assange – världens kärleksaffär” var frågeställningen: Hur kunde Assange få världen att ifrågasätta Sveriges trovärdighet och den svenska rättsstaten? Hur gick det till när Julian Assange förändrade bilden av Sverige som ett av världens mest rättssäkra länder? – Med den frågeställningen hade dokumentären utgångspunkten att all kritik mot Sveriges hantering av Julian Assange måste vara grundlös, och det gällde således att i Assanges person finna förklaringar till hur han kunnat få världen att ifrågasätta den svenska rättsstaten. Bland annat kom dokumentären in på en grupp journalisters idé att i en twitterkampanj, ”prataomdet”, uppmana allmänheten att ge offentlighet åt berättelser om sexuella erfarenheter ”som inte känts bra”. Kampanjen, som nogsamt fick uppföljning i press, radio och TV, framställdes lögnaktigt som en spontan ”massrörelse”.
Olika journalister uttalar sig gång efter annan tvärsäkert om Assanges psyke i förklenande ordalag. Enligt Jan Guillou är Assange ”ett litet äckel utan principer”. En samstämmig journalistkör vet berätta att Assange är paranoid och hänsynslös och har ett uppblåst ego. Vad är poängen? Vad saken handlar om är ju ett rättsärende. Menar man att rättssäkerhet är något som bör förbehållas personer som man tycker är trevliga?