SVT:s senaste reportage av den så kallade Fas 3-verksamheten visar än en gång något som har varit smärtsamt klart för alltför många, alltför länge: regeringens arbetsmarknadspolitik har havererat.

Sverige har idag en högre arbetslöshetsnivå än det som högerpartierna tidigare kallade massarbetslöshet. Det mest oroväckande är att långtidsarbetslösheten är betydligt förvärrad.

Nu när valet närmar sig har särskilt Fas 3-fiaskot fått en del borgerliga partier att desperat lufta ”alternativ”.

Men det som till exempel Folkpartiet häromdagen lade fram i en debattartikel på SVT Opinion innebär i huvudsak att de marknadsdogmer som hittills har styrt ska omformuleras eller till och med förstärkas. Det blir mer byråkrati, kontroll och upphandling, istället för att ifrågasätta själva grundproblemet med privata vinstintressen: starka incitament för att satsa på ”volymer” framför allt, och på att försöka få så ”enkla” kunder som möjligt.

En stor studie som nyligen genomfördes av detta (Temagruppen för Integration i Arbetslivet, Institutet för framtidsstudier) sammanfattar sina resultat så här: ”Att privata aktörer skulle höja effektiviteten i verksamheten, bidra med snabbare övergångar till arbete och leverera bättre kvalitet än den statliga verksamheten är inget vi finner belägg för. Snarare är det tvärtom”.

Vi behöver alltså ett grundläggande nytänkande, som inte kommer att vara möjlig med nuvarande regeringspartier.

Låt mig vara tydlig: Ingen som är intresserad av en lösningsorienterad diskussion kan påstå att det kommer att vara enkelt och gå snabbt att få in långtidsarbetslösa på den ordinarie arbetsmarknaden.

Bakom varje siffra i statistiken finns en människa med en unik situation. Inte sällan måste det tas långsamma steg framåt innan det kan vara aktuellt att hoppa in på ett ordinarie jobb.

Ibland är det frågan om det snarare behövs mer hjälp med att bli frisk från sjukdom. Ibland är problemet en funktionsnedsättning som behöver uppmärksammas. Många gånger är det anpassade vägar tillbaka till utbildning som är det rätta. Alltså finns ingen ”quick fix”.

Men lika tydligt: Anvisningarna till Fas 3 måste stoppas direkt, och Fas 3 målmedvetet avvecklas.

Det är orimligt med tvångsarbete utan lön – det som alltså gäller inom Fas 3. Det är oacceptabelt med tröstlös och stressande ”förvaring” inom arbetsmarknadspolitiken.

Långtidsarbetslösa är inte en homogen grupp. Det behövs flera vägar ut ur Fas 3 och vidare in i arbetslivet.

Vänsterpartiet vill därför satsa brett på olika insatser.

• Fas 3-deltagare, men också långtidsarbetslösa ungdomar, erbjuds meningsfullt arbete till kollektivavtalsenliga villkor i nyinrättade övergångsjobb i offentligt finansierad verksamhet och ideella organisationer.
   
• Vi bygger ut yrkesutbildningarna inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen, yrkeshögskolan, yrkesvux och lärlingsprogram.
   
• Arbetslösa bör ges möjlighet att med rimliga ekonomiska villkor läsa in grundskole-, gymnasie- eller högskolekurser för att öka sina chanser på arbetsmarknaden.
   
• Vi har presenterat ett ambitiöst program för att öka sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättningar. Bland annat vill vi modernisera lönestöden. Taket för statligt stöd höjs från dagens 16 700 kronor per månad till knappt 20 000 per månad, så att fler branscher öppnas upp.
   
• Vi förstärker merkostnadsersättningarna till arbetsgivare som tar emot personer med lönestöd, bland annat för anpassning av organisation och arbetsuppgifter, och för rehabiliteringsinsatser.

Alla dessa lösningar är finansierade i vårt alternativa budgetförslag.

Vi prioriterar lösningar på det avgörande samhällsproblem som arbetslösheten innebär, framför de enorma skattesänkningar som har haft ringa eller ingen effekt på sysselsättningsnivån, men desto mer har bidragit till rekordsnabbt växande klyftor.

Sverige behöver en arbetsmarknadspolitik som bygger på andra principer än idag. Vi måste ha system som bygger på samverkan och förtroende. Den som söker sig till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller kommunen, ska kunna uppleva att man får samhällets hjälp, inte bara utsätts för kontroller och ekonomiska straff.

Det är något som också personalen på dessa myndigheter längtar efter. Det är något som leder till effektivare resursanvändning. Och det är framför allt det enda värdiga för ett modernt välfärdsland – det Sverige kan och ska vara.