Utvecklingen för barn med afrikansk bakgrund är mycket oroande. De brukar ha sämre skolgång, lever oftare i hemlöshet och är föremål för hat och hot.
Dessutom fortsätter diskrimineringen i vuxen ålder i arbetslivet. Utvecklingen får långtgående konsekvenser för den afrosvenska befolkningens välfärd i det svenska samhället.
I maj presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport om skillnaden i studieresultat mellan inrikesfödda och utrikesfödda. Resultaten visar att elever som är födda i Afrika samt ensamkommande flyktingbarn löper en signifikant högre risk att inte klara skolan.
De huvudsakliga faktorerna är kränkningar av svarta i skolmiljöer, ekonomisk utsatthet och dålig social bostadspolitik. Den ekonomiska utsattheten grundar sig i att svarta som minoritet diskrimineras i arbetslivet och finansmarknaden, detta är belagt i flera studier. afrofobirapporten
Afrosvenskarna utgör cirka två procent av Sveriges befolkning men utsätts för nästan 25 procent av alla hot och hatbrott. En av de miljöer där hot och hat förekommer är skolan.
Låt mig ta ett exempel. Under en historielektion om slaveriet utsågs en svart pojke som slav av en annan elev. Läraren var inte på plats och den svarta pojken tog så illa vid sig att han utdelade en örfil till den andra unga pojken.
Resultatet blev att den unga svarta pojken polisanmäldes och dömdes för misshandel. Att han kränktes, utsattes för psykiskt våld, kände sig förnedrad inför en hel klass var ingen förmildrande omständighet för den svarta pojkens agerande.
Man kan undra: Vad hade skolpersonalen för ansvar i detta? Och, skulle rätten resonerat på samma sätt om det handlade om en historisk händelse som rättens nämndemän kunde identifiera sig med?
Jag har de senaste åren närvarat i rättegångar där minderåriga afrosvenska barn åtalas i händelser som bottnar i att deras rättigheter kränkts. Min upplevelse är att skolledningarna ofta inte vet vad unga afrosvenska barn utsätts för och att skolor inte är säkra miljöer för dessa barn. Det kan leda till att barnen missar sin skolgång och hamnar i polisregistret.
En annan bidragande förklaring för den sämre skolgången är bostadslösheten. Nästan häften av alla hemlösa barn eller barn som bor i osäkra tillfälliga boenden i Stockholm har föräldrar som är födda i Afrika.
Det finns alltså en samsyn i offentliga publikationer kring att afrosvenska barn färdas sämre genom livet; genom bostadsmarknaden, skolan och arbetsmarknaden i vuxen ålder.
Men det anmärkningsvärda är inte att svarta barn har sämre möjligheter i jämförelse med övriga samhället.
Det anmärkningsvärda är att regeringen och olika myndigheter beställer olika utredningar och rapporter men struntar i slutsatserna och rekommendationerna.
Regeringen beställde Afrofobirapporten 2014 som presenterade en hel lista med förslag men vi ser inte att regeringen förverkligar förslagen i rapporten.
I en tid där Sverige är i färd med att anta FN:s barnkonvention som lag, är frågan om Sverige uppfyller afrosvenska barns mänskliga rättigheter så som de stipuleras i FN:s barnkonvention högst aktuell.