Nu är det därför hög tid att vi reformerar bort denna klassorättvisa genom att inkludera tänderna i den övriga vårdens högkostnadsskydd.
Den som är sjuk är inte fri. Därför är en tillgänglig vård av hög kvalitet en central del av den svenska generella välfärden. Det är patientens behov som styr och inte tjockleken på plånboken.
Ett vanligt läkarbesök kostar i regel 200 kr. Vid återkommande vårdbehov slår ett högkostnadsskydd in vid 1 150 kr per år. Ingen patient behöver sedan själv stå för kostnaderna, som istället finansieras gemensamt och solidariskt.
Ingen behöver därför bli ekonomiskt ruinerad på grund av sjukdom eller skada.
Detta gäller dock inte tänderna, trots att de otvivelaktigt tillhör kroppen. Referenspriset för en basundersökning hos tandläkaren är 830 kr. Olika ingrepp och behandlingar kostar tiotusentals kronor.
Många människor har inte råd med detta. Undersökningar visar att 10–15 procent av svenskarna av ekonomiska skäl avstår från att gå till tandläkaren – trots att de egentligen behöver det.
Socioekonomiskt svaga grupper har betydligt sämre tandhälsa generellt än ekonomiskt starkare grupper. Vissa har råd med en god tandhälsa, medan andra inte har det.
Välbärgade grupper kan visa upp välskötta tänder medan andra får dras med hål, tandvärk och tandlossning. Den som tror att vi har lämnat klassamhället bakom oss har fel. Det syns fortfarande i våra leenden. Det är ovärdig ett välfärdssamhälle som Sverige.
Den rödgröna regeringen har gjort en del förbättringar. Till exempel har de höjt det allmänna tandvårdsbidraget. Men det är ändå inte tillräckligt.
Det finns idag ett högst begränsat högkostnadsskydd för tandvård, som innebär att hälften av kostnaderna täcks över 3 000 kr, och 85 procent av kostnaderna över 15 000 kr. Det är otillräckligt. Allt för många människor har inte råd att själva ta så höga kostnader.
Regeringen kan genom en enkel åtgärd lösa problematiken och minska en stor klassorättvisa. I ett första steg kan tandvården få ett eget högkostnadsskydd på samma nivå som övriga sjukvården.
Det är då naturligt att även kostnaden för ett vanligt tandläkarbesök blir det samma som för ett vanligt läkarbesök: i regel 200 kr.
Det förutsätter att den fria prissättningen inom tandvården avskaffas. Men tandvården är inte till för tandvårdsföretagen, utan för patienterna. På sikt bör tandvården inkluderas i den övriga vårdens högkostnadsskydd. Då får ingen patient en högre årskostnad än 1 150 kr för all vård – inklusive tandvård.
Detta bör bli nästa stora välfärdsreform. Det finns ett starkt stöd för det inom arbetarrörelsen och bland väljarna i stort.
Har vi råd med en sådan reform? Nej, inte om vi prioriterar stora skattesänkningar eller orimligt höga överskottsmål. Men nu sänks överskottsmålet, och skattereformen ska bidra till att minska klyftorna – vilket detta är ett tydligt uttryck för.
Att införa helt avgiftsfri tandvård skulle kosta cirka 20 miljarder kr. Men genom att ha kvar samma grundavgifter som inom den övriga vården blir reformen något mindre kostsam.
I takt med att det skapas ett utrymme i statsbudgeten bör en tandvårdsreform prioriteras. För det finns tillräckligt med pengar i vårt samhälle för att bekosta en sådan. Det är bara det att de är ojämnt fördelade.
Istället för att den tusendelen rikaste i samhället får 25 procent av alla kapitalinkomster kan de sämst ställda få en bra munhälsa. Då kan vi ha en välfärd som inte dömer ut människor genom att låta deras leenden definiera deras klasstillhörighet.
Ingen skall behöva känna skam över att skina upp i ett leende.