De senaste åren har jag märkt hur mina katalanska vänners syn på Spanien har förändrats, sommarens dramatiska händelser har skyndat på denna utveckling.
Vännerna har blivit allt mer nationalistiska när det gäller Kataloniens roll i världen. Flera av dem förespråkar numera en total separation från Spanien. Att Katalonien ska bli en självständig republik.
Så var det inte tidigare.
Mina katalanska vänner bor i Barcelona. De är beresta och har internationella intressen. De talar flera språk.
När vi förr om åren hamnade i diskussioner brukade de säga att Katalonien visserligen var en egen nation, men att den ingick i Spanien och så borde det också förbli. ”Jag är katalan, men jag är också spanjor,” var en vanlig kommentar.
Fullständig separation var det ingen som förespråkade. Däremot ville de flesta av dem att Katalonien skulle ha utökat självstyre.
Nu har deras syn på Spanien förändrats: ”Varför ska vi låta spanjorerna styra oss?” svarar flera av dem nu retoriskt när Kataloniens förhållande till Spanien diskuteras. ”Vi vill styra oss själva. Vi vill bestämma vår egen framtid.”
I grunden handlar den katalanska separatismen förstås om en växande ovilja att skicka pengar till centralmakten i Madrid. Det finns också gamla och djupa kulturella skillnader och en historia som präglas av centralmaktens förtryck. Men nationalism är ingen logisk ideologi utan bygger framför allt på känslor.
I Katalonien finns en djup känsla av att vara förfördelade, en känsla som vuxit sig allt starkare de senaste åren som en följd av en medveten politik från katalanska politiker.
Sedan det konservativa Partido Popular tog över regeringsmakten i Spanien i december 2011 och Mariano Rajoy blev premiärminister har konflikten mellan de katalanska regionalpolitikerna och centralregeringen i Madrid blossat upp med full kraft.
Som premiärminister har Mariano Rajoy drivit en framgångsrik ekonomisk politik som resulterat i att Spanien på egen hand lyckats ta sig igenom den allvarliga ekonomiska kris som drabbade landet 2008. Han har dessutom uppvisat en imponerande förmåga att skaka av sig de allvarliga korruptionsskandaler som hans parti är inblandat i.
Men han har fullständigt saknat förmågan att uppfatta signalerna som kommit från Katalonien.
I ett tidigt skede hade splittringen vi nu ser säkert kunnat undvikas. Om statuten som reglerar relationen mellan Katalonien och Spanien hade omförhandlats. Om Katalonien fått ett utökat självstyre. Om Spaniens konstitution reformerats och det skapats ett mer federalt förhållande mellan Spanien och Katalonien.
Men Mariano Rajoy och hans regering i Madrid har inte ens velat diskutera med separatisterna. Än mindre förhandla.
Söndagens ogiltigförklarade folkomröstning är tredje gången på tre år katalanerna röstar om sin självständighet.
Opinionsundersökningar visar att separatisterna ännu inte har egen majoritet. Men för varje försök till utbrytning som genomförts har stödet för en separation växt.
Samtidigt har trycket mot dem som vill vara kvar i Spanien blivit allt hårdare.
Några av mina katalanska vänner vill absolut inte lämna Spanien. Men i dag uppfattas den som inte är öppet separatist som bakåtsträvande.
Misstron har fördjupats. Inte bara mellan regionalregeringen i Barcelona och centralregeringen i Madrid, utan också i Katalonien mellan dem som vill stanna kvar i Spanien och dem som vill lämna Spanien.
Det är en mycket olycklig utveckling.
Jag kommer förstås att vara på plats i Barcelona under valnatten och dagarna därefter för att följa dramat på nära håll, men jag tror inte att jag kommer att få vara med om utropandet av en självständigt Katalonien, vilket separatisterna lovat om de vinner en majoritet.
Det kommer inte att gå att genomföra en demokratiskt försvarbar folkomröstning. Alla som är mot en separation kommer att bojkotta det olagliga valet.
Valsedlar och annat valmaterial har beslagtagits i polisrazzior, de katalanska valmyndigheterna och de flesta vallokaler blockeras av spansk polis.
Civilgardet kommer dessutom att stoppa alla försök till en självständighetsförklaring. Risken är därför stor att oroligheter blossar upp, att det blir våldsamheter mellan kravallutrustad polis och radikala separatister.
Som utomstående kan jag därför tycka att den bästa lösningen hade varit om konflikten i stället kunde lösas genom förhandling. Men det har nog blivit för sent för en kompromiss. Spaniens splittring är redan inledd.
