Idag den 6 juni är det Sveriges nationaldag.
Den brukar vanligtvis mötas med en blandning av förvirring och förlägenhet. Förvirring då många inte riktigt vet vad, exakt, det är som ska minnas och firas.
Inte som i länder som USA, Frankrike eller Norge där gloriösa revolutioner, självständighetsdeklarationer och demokratiska grundlagar står i centrum; länder där medborgarna växer upp med en stolt medvetenhet om dessa dagars betydelse för nationen.
Förlägenhet då sådan nationalistisk entusiasm gärna uppfattas som lite pinsam och, tja, inte så lite ”osvensk”.
I ett land som aldrig erfarit en revolution eller tvingats kriga för sin frihet har tanken kunna slå rot att vi befinner oss i ett annat, lite högre stadium i den allmänna historiska utvecklingen. Som postnationella och hypermoderna människor, med fokus på universella ideal, befinner vi oss fjärran från andra länders unkna och suspekta fäbless för knätofsar och flaggviftande.
Visserligen har vi nu, sedan 1983, en nationaldag som till och med har uppgraderats till en röd dag från 2005.
Och för historienördarna kan man även peka på det vaga minnet av en regeringsform från 1809 – som visserligen bara gällde mellan 1805 och 1974 – samt valet av Gustav Vasa till kung, något som med lite god vilja kan förknippas med friheten från den danskdominerade Kalmarunionen.
Även om gnetiga historiker ibland påpekar att det i själva verket var flaggfesterna på Skansen som först kom att firas denna dag och att de mer högtravande kopplingarna till författning och frihet snarare har drag av efterrationalisering.
Tydligt är i vart fall att den där dramatiska och allmänt kända entydigheten saknas, den som skulle koppla ihop generationer av svenskar i heroisk endräkt – eller åtminstone i ett romantiskt skimmer.
Och framför allt saknas de folkliga ritualerna; den självklarhet med vilken fransmän, norrmän och amerikaner skrider till verket med fyrverkerier, flaggor, folkdräkter och en berättelse om delad identitet och gemensamma värderingar.
Lite paradoxalt är det kanske så att vi nu är på väg mot att skapa såväl en aning mer substans som en antydan till folklig fest tack vare den invandring som annars är den fråga som tycks splittra landet mest.
Kanske är det inte heller så underligt att de som nyligen kommit till Sverige och nu tar steget till medborgarskap är mer oblyga i att uttrycka sin entusiasm för Sverige.
Och möjligen kan just dessa medborgarskapsritualer bli en brygga mellan en lång svensk historia där medborgarskap och folkfrihet har djupa rötter och en kortare sådan där invandringen kommit att spela en avgörande roll.
Att välja nationalitet är mäktigare än att vara född till den.
Så sent som på 1930-talet, i en tid inte helt olik vår egen, var kopplingen mellan ”det svenska folkets väg” och folkfrihet och demokrati tämligen självklar.
Dagens kriser kan kanske väcka vår slumrande historiemedvetenhet åter till liv och revitalisera vår förståelse av Sverige som ett samhällskontrakt där just medborgarskapet och nationalstaten är helt central.
Ett samhällskontrakt där plikt och rätt befinner sig i balans och insikt råder om att omtanken om världen i stort bara är möjlig om vi först värnar det egna landet.
I detta perspektiv är också etableringen av politikerveckan i Järva, i direkt anslutning till nationaldagen, ett tecken i tiden.
En markering att vad vi behöver idag är berättelser och ritualer som fångar och lyfter fram den medborgerliga patriotism som är en förutsättning för det internationella engagemanget, inte dess motsats.
