Attentatet mot Turkiets största flygplats i veckan är bara det senaste av flera terrordåd i landet det senaste året. Att landet dras allt djupare in i en spiral av politiskt motiverat våld mot viktiga platser i landet har sedan en tid varit ett uppenbart faktum.

Denna utveckling bör förstås i relation till Turkiets engagemang i Syrienkriget, som i allt högre utsträckning spiller över på landet.

Även om Turkiet var förhållandevis skonat från större attentat fram tills för ett år sedan är det viktigt att förstå den turkiska regeringens politiska linje i Syrien de senaste åren, som nu alltså ser ut att slå tillbaka på hemmaplan. 

Det ska sägas att det ännu är för tidigt för att dra några egentliga slutsatser kring veckans attentat. Ingen grupp har ännu tagit på sig dådet, även om premiärminister Yildirim har pekat ut IS samt att turkisk polis hunnit arrestera två dussin IS-anhängare.

Oavsett om så vore fallet är det möjligt att de ändå väljer att inte ta på sig det. IS, som i vanliga fall gärna tar på sig ansvar för terrordåd har aldrig tagit på sig något större attentat i Turkiet.  

IS-attacken mot Suruç förra året, som föranledde att fredsprocessen mellan Turkiet och PKK definitivt brakade samman, visar att IS tystnad kan visa sig strategisk för de egna målen.

IS är nämligen hårt ansatta i Syrien av PKK-nära grupper, och genom en eskalerad konflikt mellan Turkiet och PKK kanske IS hoppas på visst andrum i Syrien. Alldeles oavsett finns ett par faktorer som är viktiga för att förstå hur Turkiet har hamnat i den här situationen. 

I Syrienkrigets inledning bröt Turkiet med sin forne allierade Bashar al-Assad. Sannolikt gjordes bedömningen att han, liksom ledarna i Tunisien, Egypten och Libyen så småningom kommer att falla. Därför valde Turkiet att lägga alla sina ägg i de sunnitiska oppositionellas korg.

För att säkerställa att så blir fallet valde den pro-islamiska AKP-regeringen att stödja flera rebellgrupper, en del av dem radikala islamister, med både vapen och träning.

Med sin geografiska position kom Turkiet därför att bli primärt transitland för radikaliserade personer som antingen ville bekämpa al-Assad eller utföra jihad. Också IS har under flera år använt Turkiet i detta syfte, vilket har gett dem möjlighet att upprätta mindre terrorceller i landet. 

På grund av geopolitiska förvecklingar i Syrien, i kombination med ett alltmer försvagat IS förefaller den inslagna vägen nu slå tillbaka mot Turkiet, något som statsvetaren Hakan Güneş träffsäkert utvecklar i Utrikesmagasinet.

Turkiets val att tidigt stödja de oppositionella går i linje med den turkiska regeringens hittillsvarande neo-osmanska ambitioner att stärka sin intressesfär framför allt söderut.

Det är också synligt inrikespolitiskt. Demokratin nedmonteras successivt till förmån för ett alltmer auktoritärt AKP-styre, något som inte minst minoriteter, oppositionella, journalister och akademiker har fått erfara.  

Utrikespolitiskt har dock regeringens höga svansföring rekylerat.

Ankara och Washington är förvånansvärt oense om hur man ska bekämpa IS. Den turkiska regeringens drivkraft här tycks vara att minimera alla former av kurdiskt inflytande längs landets gräns mot Syrien.

Även relationerna med Ryssland frös omgående till is efter att turkisk militär sköt ner ett ryskt stridsflygplan, vilket har fått stora konsekvenser för den turismberoende turkiska ekonomin. 

Ahmet Davutoğlu, tidigare först utrikesminister och sedan premiärminister, har framställts som arkitekten bakom Turkiets nu misslyckade utrikespolitik. Det är möjligt att han kommer att få bära hundhuvudet när president Erdoğan nu tycks lägga om strategin.

I dagarna har Turkiet satsat på att reparera relationer till grannar och potentiellt viktiga samarbetspartners, inklusive just Ryssland. Därför kommer attacken mot Atatürkflygplatsen som ett dubbelt slag i ansiktet.

Återigen visar ett terrordåd att Turkiet inte kan garantera säkerheten, ens mot vitala ekonomiska intressen.

Istället för att skörda frukten av diplomatiska insatser de senaste veckorna får man nu, dessvärre, göra det av de senaste årens havererade utrikespolitik.