STASIAGENTERNA SÄPO förvarar ett par tusen dokument om svenskar och tyskar i Stasis tjänst. Materialet klassas som så känsligt att det bara lämnats ut till forskaren Birgitta Almgren, med stränga förbehåll. Journalisten Christoph Andersson undrar vad det hela ska tjäna till. Stora delar av materialet är tillgängligt – i Tyskland.
Berlin i onsdags. Jag promenerar över Alexanderplats med en Lidl-kasse i handen. Den väger några kilon, men innehåller just inga matvaror. Däremot innehåller den hundratals kopior av Stasiakter. Närmare bestämt om människor som i Sverige valde att spionera för DDR:s räkning. Kopiorna har jag just hämtat hos den tyska myndigheten BSTU, som förvarar pappersberget efter Stasi. I dagligt tal kallas den för Stasiarkivet.
I kassen ligger rapporterna från en lärare, som ska ha rest runt i Sverige och rapporterat om militära installationer. Likaså rapporterna från en resebyråtjänsteman, vars uppgift ska ha varit att hålla koll på intressanta svenskars resemönster. I kassen finns också mötesprotokoll från Stasis möten med en man i norra Sverige. Hans uppdrag ska ha varit att mot betalning smuggla elektronik till DDR. Något annorlunda var det för en ung kvinna som arbetade inom vården i en svensk stad. ”Tillförlitlig”, står det om henne i Stasis register SIRA.
Hon ska ha valt att arbeta som Stasispion av ”ideologiska skäl”, vilket kanske sågs med blidare ögon än att spionera mot betalning. På 80-talet ska hon ha fått i uppdrag att hålla koll på svenskar, som var kritiska mot DDR. Samma sak gällde en östtysk man, som mot alla odds tilläts utvandra från DDR till Sverige. Här levde han som gift med en svenska. Oklart är om det var av kärlek eller om det var av operativa skäl, att obemärkt kunna spionera för Stasi.
Under årens lopp har jag besökt Stasiarkivet i Berlin åtskilliga gånger, med syfte att samla material till olika P1-program. Exempelvis om hur svenska rustningsföretaget Bofors fick hjälp av Stasi att frakta svenskt krut och svenska sprängämnen till Iran på 80-talet. Men också hur järnvägstransporter gick raka vägen från Karlskoga till DDR, helt öppet via Trelleborg-Sassnitz.
Lasterna klassades som civilt jaktkrut, men var egentligen avsedda för DDR-arméns Kalaschnikovgevär. Alltihop kantades av ständiga möten i Östberlin mellan höga Boforstjänstemän och deras östtyska kontakter, samtliga hemliga Stasimedarbetare.
I arkivet finns också stora pappersmängder om smuggling av högteknologi från Sverige till DDR. Mest uppseendeväckande är kanske hur den socialdemokratiska regeringen Palme exporterade kärnvapenteknologi till DDR i mitten på 80-talet. Ytterst ansvarig var statsrådet Thage G. Peterson. Den som först upptäckte det hela var Rapportjournalisten Cats Falck 1984. Strax därefter dog hon under mystiska omständigheter.
Jag är dock inte den ende som grävt i pappersberget efter Stasi. Det har också professor Birgitta Almgren gjort. Till bokmässan i Göteborg ger hon ut sin bok ”Inte bara spioner…” på Carlssons förlag. Hennes forskning bygger inte bara på efterforskningar i Stasiarkivet i Berlin, utan också på efterforskningar hos svenska SÄPO.
Visserligen har SÄPO länge vägrat Birgitta Almgren insyn, men efter diverse överklaganden gav Regeringsrätten henne till sist rätt att syna materialet, med start hösten 2010. Däribland uppgifter från Stasis så kallade Rosenholzarkiv. Märkligt nog är det inget som kommit till SÄPO från Tyskland, utan från CIA i USA.
I samband med DDR:s sammanbrott 1989 lyckades nämligen CIA få tag på utlandsspionagets arkiv bakom tyskarnas rygg. Sedan början på 2000-talet har det sedan bitvis pytsats ut från USA till olika säkerhetstjänster runtom i världen – samt till Stasiarkivet i Berlin. Men vad som finns utanför USA bygger på digitala kopior. Originalen vägrar CIA att lämna tillbaka, enligt den tyska forskaren och BSTU-medarbetaren Helmut Müller Enbergs.
På en journalistkonferens i Hamburg i våras förklarade han att det kopierade materialet inte är helt tillförlitigt. CIA ska ha använt ett dataprogram, som delvis förvanskat uppgifterna. Hans råd till journalisterna: Var källkritiska.
Till källkritiken hör rimligen att ställa frågor till alla omnämnda och utpekade DDR-spioner. Likaså att ta reda på deras personliga motiv att ställa sig i Stasis tjänst. Viktigt är också att kolla hur uppgifterna i akterna stämmer överens med deras minnesbilder. Vad gäller DDR:s legendariska utlandsspionage, HVA, är mycket material förintat. Det gör intervjuer och samtal särskilt viktiga.
Den som i detalj vill veta svaren på vad Stasi gjorde i Sverige måste därför söka kontakt med inblandade personer. Så har jag försökt göra under årens lopp, oavsett om det rör sig om Boforstjänstemän, elektroniksmugglare eller tidigare socialdemokratiska statsråd. Det är också något som Spelregler för Press, TV och radio kräver av journalister; att höra alla inblandade så långt det är möjligt.
Paradoxalt nog har en av Sveriges högsta domstolar satt just källkritiken och grundläggande etiska regler ur kraft. Närmare bestämt regeringsrätten i Stockholm, numera omdöpt till högsta förvaltningsdomstolen. Enligt en dom från förra året är Birgitta Almgren strikt förbjuden att kontakta personerna, som hon hittat bland Stasihandlingar i SÄPO:s arkiv. Hon får inte heller avslöja deras namn eller andra uppgifter, som kan bidra till att de identifieras. Inte heller får hon avslöja något om säkerhetspolisiära arbetsmetoder. I annat fall hotas hon av böter eller i värsta fall fängelsestraff.
Under hösten 2010 intervjuade jag henne för tysk TV. Hon berättade att Regeringsrättens dom i princip kullkastar vetenskapligheten i hennes arbete. Ingen annan kan ju kontrollera resultaten och slutsatserna.
Som en följd av alla pålagorna tvingas hon idag, den 15 september 2011, att ta DN Debatt till hjälp. I en artikel ber hon alla som känner igen sig i hennes kommande bok att kontakta henne. För att inte komma i konflikt med Regeringsrättens stränga förbehåll lovar hon att även i fortsättningen underkasta sig den hårda sekretessen.
Men frågan är vad Regeringsrättens hemlighetsmakeri egentligen ska tjäna till. Allra helst med tanke på att en väsentlig del av materialet också är tillgängligt i Berlin, utan motsvarande förbehåll och hot om fängelsestraff. Därför känns det märkligt att just Sverige, som länge försökt att framställa sig som öppnaste land i EU, väljer att omgärda frågan med så rigid sekretess.
Än märkligare är att Birgitta Almgren drabbas av partiell munkavle, medan jag kan packa upp handlingarna ur min Lidl-kasse – och omgående påbörja projektringen av ett kommande P1-program. Jag kan ringa vem jag vill, skriva till vem jag vill – och även öppet redogöra för polisiära arbetsmetoder.
Mot den bakgrunden framstår regeringsrättens beslut som närmast löjeväckande. Samtidigt är det djupt oroande hur en svensk domstol vridit viktiga researchverktyg ur händerna på Birgitta Almgren, landets främsta DDR-forskare.