Gårdagens Uppdrag granskning visade att det i flera svenska moskéer finns en oacceptabel kvinnosyn. Detta gäller förstås inte samtliga muslimer, men ändå väljer Uppdrag granskning att peka ut en enskild religion. Kvinnoförtryck blir därmed en religionsfråga och en kvinnofråga – istället för att presenteras som det övergripande samhällsproblem det faktiskt är, skriver Gudrun Schyman och Julia Bahner, Feministiskt initiativ.
I gårdagens Uppdrag granskning gjordes en uppföljning av förra årets granskning av svenska moskéer och deras kvinnosyn. I programmet framkom bland annat att det på flera håll fortfarande råder en fullständigt oacceptabel syn på kvinnors rätt att säga nej till sex och månggifte.
Men som med allt annat gäller detta inte alla muslimer.
Fazeela Selberg Zaib, muslimsk feministisk debattör som intervjuas i programmet, säger till exempel att det finns ett gryende motstånd i den nya generationen unga muslimska kvinnor (och män) mot den förlegade synen på familjeliv och könsroller, och att hon och hennes man och många andra muslimer idag lever jämställt och modernt.
Uppdrag granskning frågar även Feministiskt initiativ, som ju har ”kvinnans rättigheter högst på dagordningen”, om hur vi ser på detta. En kan ju fråga sig varför inga andra partier blev intervjuade – står kvinnors rättigheter inte högst på dagordningen hos dem?
Fi har ännu inte makten att genomdriva politiska förändringar. Det har däremot de åtta riksdagspartierna och deras respektive kvinnoförbund eller liknande. Medan de är tysta är det dock Fi som ställs till svars för att inte ”ta strid och driva de här frågorna”. Men detta är för det första inte en kvinnofråga och för det andra inte heller en fråga om islam, eller ens religion. Det är en demokratifråga.
Uppdrag gransknings reportage är därför problematiskt av två anledningar.
● För det första för att Uppdrag granskning väljer att ensidigt peka ut en enskild religion, istället för att exempelvis ställa samma frågor till flera olika religiösa förbund i Sverige.
● För det andra för att reportaget blir helt kontextlöst, och frågan om kvinnoförtryck görs till en religionsfråga och en kvinnofråga istället för att presenteras som det samhällsproblem det faktiskt är.
I dagens samhällsklimat, där rasismen är smärtsamt närvarande, har medierna ett ansvar att inte spä på de krafter som driver den framåt. Eller som Fazeela Selberg Zaib säger i programmet – bli ”ännu en tegelsten i muslimhatets byggnad”.
Kvinnoförtryck finns överallt i samhället och i världen, vare sig det är inom religioner, kristna, katolska eller muslimska – eller inom politik, akademi eller bolagsstyrelser.
Överallt har kvinnor sämre möjligheter än män, och precis som för andra utsatta kan det vara svårt att själva våga stå upp för sin rätt så som exempelvis Fazeela Selberg Zaib gör. Att alla medborgare ska kunna garanteras, och själva utnyttja, sina medborgerliga fri- och rättigheter borde inte vara en fråga bara för feminister.
Det är ett ansvar som alla partier och alla samhällsmedborgare borde ta.