Det pågår en intern muslimsk debatt mellan bokstavstrogna traditionalister, konservativa, praktiker och nytänkare. Arbetet med att ifrågasätta den manliga normativiteten pågår på många fronter. Nytänkande är en viktig förutsättning i arbetet mot patriarkala strukturer, skriver Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker vid Umeå universitet.

För några år sedan var jag inbjuden som föredragshållare till ett sommarläger där muslimska familjer hade samlats för att uppleva den svenska sommaren. Den sammankomst som väckte störst intresse för min egen del var ett rundabordssamtal som utvecklades till en diskussion om hur muslimer som lever och verkar i Sverige ska förhålla sig till islams urkunder. Diskussionen handlade specifikt om sådana verser i Koranen och sharialagar som står i klar strid med svensk lagstiftning, exempelvis polygami eller våld mot kvinnor.

I rundabordssamtalet deltog troende muslimska kvinnor som i det vardagliga livet, i sitt yrkesliv eller genom sitt ideella arbete på kvinnojourer mötte kvinnor som blivit misshandlade av sina män. De berättade att de i sitt arbete med att hjälpa och bistå misshandlade och utsatta kvinnor mötte muslimska män som försvarade eller legitimerade kvinnomisshandel med hänvisning till islam. Dessa kvinnor ansåg att koranversen 4:34 som tillåter ”handgripligttillrättavisande” av kvinnor, (på arabiska vadribuhunna), är problematisk och ger männen fria händer att utöva våld mot kvinnor.

En kvinna undrade om man inte kunde öppna för en nytolkning av islams urkunder utifrån den muslimske filosofen Tariq Ramadans (f. 1962) synpunkter som talar om att man skall lägga sådana regler som står i direkt kontrast med mänskliga rättigheter och västerländska demokratiers lagstiftning på is. Det vill säga att under rådande omständigheter då dessa regler står i strid med svensk lagstiftning skall man inte sträva efter att tillämpa dem. En annan kvinna menade att ett första steg till en shariatolkning, som har integrerats med västerländska förhållanden redan har kommit till stånd. Hon hänvisade till det s.k. fatwarådet som har funnits under en tid i Europa och består av skriftlärda som försöker lösa muslimernas problem genom att sammanjämka tolkningen av islams urkunder med förhållandena i västerländska samhällen.

En annan röst tillhörde representanter för den konservativa sharia-tolkningen. Deras uppfattning gick ut på att det inte skulle vara något problem att exempelvis inte tillämpa polygami här i Sverige eftersom det strider mot svensk lagstiftning. När det gäller frågan om kvinnomisshandel menade de att det var en missuppfattning att denna Koranvers skulle tolkas som en direkt uppmaning till kvinnomisshandel. De hävdade i stället att förekomsten av våld mot kvinnor härrörde från de misshandlande männens missbruk av denna vers och att kvinnomisshandeln snarare berodde på kulturella traditioner än religiösa dito. De skyllde på patriarkala kulturella traditioner som tar för givet att männen har rätt att misshandla sina fruar. För denna grupp var Tariq Ramadans tillrådan att lägga sådana regler på is någonting ganska svårsmält, eftersom det skulle i princip innebära att Guds ord skulle uppfattas som någonting tidsbegränsat och inte evigt. En manlig rättslärd hävdade att Koranens uppmaning till handgriplig tillrättavisande på intet sätt legitimerar hustrumisshandel. Han hänvisade till profetens själv som manade till en mycket vänlig behandling av kvinnor och hans uppmaning att man aldrig får slå Guds tjänarinnor. Han förklarade att det inte handlade om en uppmaning till misshandel. Även om det ordagrant står i koranversen att mannen har rätt att handgripligen tillrättavisa sin hustru, menade den manlige lagtolkaren, imamen, att det rörde sig om symboliska slag, närmare bestämt slag som kan tillfogas med motsvarigheten till en traditionell tandborste, en några centimeter lång sticka/pinne eller en vikt huvudduk. Slag som tillfogas med en sådan sticka kan i princip inte leda till sveda och värk eller märken på kroppen. Det handlade alltså inte om slag med tillhyggen eller annan form av kroppslig bestraffning som enligt lagen skulle kunna klassas som misshandel. Det handlade snarare om symboliska slag. Dessutom var dessa symboliska slag strängt förbjudna mot huvud och ansikte. [Sic!]

Rundabordssamtalet i den ljumma svenska sommarkvällen ger en fingervisning om den interna muslimska debatten som pågår mellan bokstavstrogna traditionalister, konservativa, praktiker och nytänkare. Det kan beskrivas som en miniatyr av den pågående interna muslimska debatten. Det är en debatt som har pågått under lång tid. En del muslimska nytänkare och feminister beskriver uppmaningen i Koranversen för vad den är, alltså en uppmaning till männens makt över kvinnan, även om det skulle röra sig om symboliska slag. De anser att versen och de tankegångar som står bakom den skall betraktas som ett tidsbundet fenomen knutet till omständigheterna vid tiden för islams tillkomst och därmed en företeelse som inte är giltig idag.

Den iranske skriftlärde Mohammad Javad Akbarein (f. 1975) skriver att de kvinnofientliga lagbestämmelserna i muslimska länder har tillkommit genom männens tolkningsföreträde. Han anser att det största problemet är vad han kallar en manlig rättstolkning. Männen har haft privilegiet att blockera alla möjligheter att ta fram nya lagtolkningar som är anpassade efter de nya samhällsförhållandena. Det är denna manliga rättstolkning som i varje fråga som berör kvinnor, oavsett om det handlar om arvsrätt, skadestånd, sexualitet, rätten till skilsmässa m.m. ser på kvinnan som ett bihang till mannen. Mannen utgör normen som kvinnan ska anpassa sig efter. Det är den manliga normativiteten som ligger till grund för påståendet att värnet av kvinnans värdighet sker genom en begränsning av hennes fri- och rättigheter. Denna manliga rättstolkning legitimerar juridiska, sociala, politiska och ekonomiska orättvisor som genomsyrar den traditionella patriarkala tolkningen av islams urkunder, understryker Akbarein.

Arbetet med att ifrågasätta den manliga normativiteten pågår på många fronter. Den muslimska islamologiprofessorn Amina Wadud Muhsin (f.1952), skriver i sin bok Inside the Gender Jihad – Women’s Reform in Islam, (2006) att reformeringen och nytolkningen av islams urkunder ska ske i ljuset av ny kunskap och ett genusperspektiv. Hon anser att patriarkala värderingar genomsyrar alla islams urkunder och att det krävs en kritisk nytolkning av dessa. Mot denna bakgrund beskriver hon sitt arbete som att hon bedriver genusjihad, alltså en ”helig” ansträngning som riktar sig mot patriarkatet. Hon säger sig vilja ingjuta mod i muslimernas hjärtan, så att de i såväl sina offentliga, privata som religiösa angelägenheter ska veta att de är jämställda.

Amina Wadud och andra muslimska tänkare som distanserar sig från det konservativa och traditionella synsättet, banar väg för ett välkommet paradigmskifte. Deras nytänkande är en viktig förutsättning i arbetet mot patriarkala strukturer. Deras ansträngningar kan jämföras med kristna feministiska teologers arbete som brottades med liknande frågor för inte så länge sedan.