Styrelsens tillvägagångssätt i Uppsala moskén, där man utesluter kvinnor från olika former av aktivt deltagande i moskén får inte passivt stå oemotsagt.
Ett kvinnofientligt och trångsynt beteende är inget som hör hemma i en moské. Ännu värre är rättfärdigandet av detta beteende i vad som påstås vara islamiska principer, som Osman Said, lokalansvarig, gör i en intervju med SVT Uppland.
En viktig orsak till detta är exkluderandet av kvinnor i beslutsfattandet, i församlingars och stiftelsers styrelser. Sakförhållandet är emellertid att kvinnors generella deltagande i styrelser är oerhört begränsat, oavsett om vi talar om religiösa samfund, börsnoterade aktiebolag eller fackliga förbund.
Denna orättvisa är ett övergripande samhällsproblem, inte ett specifikt religiöst problem, därför måste frågan adresseras till samtliga delar av samhällskroppen.
Religionen kan, i motsats till gängse uppfattning, i själva verket vara en positiv kraft i bekämpandet av orättvisor som drabbar kvinnor, både i religiösa och profana sammanhang.
Det föreligger många goda exempel som illustrerar det. I läroverket där jag själv är verksam, Islamakademin, består styrelsen av en kvinnlig majoritet som når 70 procent. Islamiska Förbundet har nyligen infört ett kvoteringssystem för att ge kvinnor mer plats i styrelserna.
Som utbildad teolog med förankring i muslimsk rättslära vet jag att angelägenheter likt dessa sällan är onyanserade.
Tolkning och kontext är ofta avgörande, och man kan i det klassiska muslimska arvet finna juridiska åsikter som tagna ur sin kontext och utan hänsyn till dess syfte, blir verkningslösa eller ogynnsamma.
Den ansvarsamma teologens uppgift är att upprätthålla respekten för tolkningstraditionen samtidigt som rättsläran rättvist kontextualiseras.
Allt annat skulle vara att göra den religiösa traditionen en orätt eller medföra en förvanskning av det ursprungliga budskapet.
Den som vill erhålla en djupare förståelse utifrån ett teologiskt och historiskt perspektiv rekommenderas att läsa mitt religiösa utlåtande på Islamakademins webbplats under rubriken ”Kvinnans deltagande i moskén”.
Om man ser till staden Medinas ursprungliga praxis, på profeten Muhammads och hans följeslagares tid, så ägde kvinnorna fri tillgång till moskén, vari inte fanns några fysiska avgränsningar.
Eventuella försök till att exkludera dem avfärdades med profetens direkta imperativ: ”Hindra inte Guds tjänarinnor från Guds böneplatser.”
Kvinnor deltog på marknadsplatsen, i politiken och i de akademiska kretsarna.
Aisha, profetens hustru, var inte bara en stark kvinnlig ledargestalt men är tillika den juridiska brunn som de rättslärde druckit ur i denna partikulära sakfråga.
Hennes inflytande är så omfattande att vissa lärda sagt att två tredjedelar av islam förmedlats genom henne.
Kvinnor har enligt klassisk sunnitisk rättslära full juridisk behörighet att inte bara medverka och föreläsa i moskén utan även att grunda och styra moskéer, samhällsinstitutioner och företag.
Denna ursprungliga hävd har varit allmänt förekommande genom historien ända fram till kolonisationen. Rättvisa är ett centralt begrepp i islam och ekvationen är enkel; Om det är fler kvinnor än män i moskén har de också rätt till större utrymme och fler resurser.
Detta är lämpligt utan att man behöver göra ett avkall på vår muslimska uppförandekodex – beträffande klädsel eller interaktionen mellan könen. Dessa regler syftar till att upprätthålla moskéns sanktitet och främja gudsmedvetenhet.
Uppsala moskéns styrelse och andra församlingar där liknande förhållanden råder, bör se över sina förhållningssätt, för att handla i enlighet med en mer ansvarsfull tolkning av den religiösa traditionen.