Det pratas om stress och utmattning som vår tids stora epidemi. Men vad är det egentligen som är sjukt?

Att en frisk kropp utsätts för press och stress så till den grad att den blir utmattad. Det är sjukt. Att vi tvingas sjukskriva människor för något som är en sund reaktion på orimligt ställda krav. Det är sjukt.

Vem eller vad är det egentligen som ska sjukskrivas?

För sexton år sedan skickades jag hem från företagshälsovården med diagnosen utmattningssyndrom. Jag hade jobbat mig själv sjuk.

Då talades det om utmattning som ett fenomen som drabbade överpresterande unga kvinnor. Det var inte så vanligt, men vi var några tusen. Patienten förskrevs vila och därefter arbetsträning för att snabbt komma tillbaka till arbetslivet, till samma arbetsplats, samma uppgifter, samma press. Inte sällan återföll patienten.

Idag, många år senare, vet vi att klimatet på arbetsplatsen, kraven och inte sällan arbetsgivarens utnyttjande av prestationsberoende arbetstagare, i mångt är orsaken till att människor sjukskrivs.

Vad gör vi åt problemet? Jo, vi sjukskriver, förskriver vila och arbetsträning.

Därefter skickar vi tillbaka den drabbade in i lejonets käftar. Samma arbetsplats, inte sällan samma förutsättningar. Och fort ska det gå.  

Men borde vi inte vända på problemet? Att människor blir utmattade är ju ett tecken på att gränsen är nådd. Det går inte att pressa varken kropp eller själ till övermänskliga prestationer.

Långvarig stress är farligt, det vet vi. Ändå accepterar vi att det finns miljöer, främst arbetsplatser, där människor utsätts för evighetslång press. Sjuka miljöer bryter ner friska människor. 
 
Sexton år har gått och ingenting har förändrats. Det har blivit värre.

Utmattning har blivit ett folkhälsoproblem och kan drabba vem som helst. Långt över 30 000 människor är i skrivande stund sjukskrivna på grund av utmattning, antalet har ökat med drygt 70 procent de senaste fyra åren.

Det har gått så långt att vi accepterat utmattning och utbrändhet som en folksjukdom. Vi har accepterat att den påverkar arbetsförmågan, att den kräver vård och har inverkan på samhällsekonomin.

Kostnaden är enorm, för att inte tala om vad den som drabbas utsätts för. Är det inte dags att vi åtgärdar källan till problemet, tar tag i orsaken istället för att lindra symtomen?

Arbetslivet måste matcha prestation med förväntningar och lära sig när och hur människor presterar som bäst. Ingen människa borde utsättas för vad det innebär att bli utmattad.  
 
Alla vet hur en bra arbetsmiljö lockar fram det bästa hos människor. Ändå ser vi så många exempel på motsatsen.

Vi borde förbjuda miljöer där människor kränks, överlastas, mobbas, inte respekteras eller får uppskattning. Och det är galet att kräva att man ska fortsätta arbeta i en miljö man blivit sjuk av. 
 
Att vara utmattad är förknippat med så mycket skam, sorg och smärta. En utmattad människa är inte en bra människa, inte för någon. Inte för sig själv, inte för de närmaste, eller för dem som behövt den utmattade.

Allt detta vet vi. Ändå accepterar vi att människor drabbas av utmattning och läser statistiken som djävulen läser bibeln.

Vi rycker på axlarna och försöker lösa problemet på samma sätt som vi alltid gjort, med en periods sjukskrivning, i bästa fall några samtal med en psykolog och några månaders arbetsträning. 
 
Nej, du arbetsgivare som har medarbetare som sjukskrivs för utbrändhet; det är dags att gå till botten med problemet och sjukskriva orsaken hellre än symtomen.

Det är dags att ge sjuka organisationer den vård de behöver för att människorna i den ska slippa bli sjuka.