Våld i nära relationer och mord på kvinnor borde ha upphört eller åtminstone minskat i Sverige som ett resultat av politiska satsningar på ökad jämlikhet och en ökad medvetenhet, kunskap och kompetens om våld i nära relationer.
Inget tyder på att så är fallet.
Under 2016 finns 18 konstaterade mord på kvinnor i Sverige där gärningspersonen är en man som offret har eller har haft en nära relation med. Inget tyder på att statistiken över mördade kvinnor kommer att förändras till det bättre under 2017.
Bara under juli månad har två kvinnor mördats och ytterligare en kvinna blivit utsatt för ett mordförsök. Tre barn har mördats.
Den misstänkta gärningsmannen är i samtliga fall en man som kvinnorna har eller har haft en nära relation med tillika de tre barnens pappa.
Hur kan vi professionella arbeta för att inga fler kvinnor och barn ska mördas?
Det finns många likheter mellan de kvinnor som årligen mister livet på grund av våld från en närstående. De dödas ofta när de är på väg att lämna eller precis har lämnat mannen.
Vi vet också att kvinnorna nästan alltid har haft kontakt med någon myndighet eller organisation dessförinnan. De flesta har dessutom polisanmält mannen för tidigare misshandel eller hot.
Alltså borde det finnas mer att göra för att förhindra fler mord. Självklart måste vi ta lärdom av tidigare erfarenheter.
Exempel på förbättringsområden är samverkan mellan olika myndigheter, förbättrade skydds-och riskbedömningar och fler långsiktiga skyddsinsatser.
Men en förutsättning för att vi ska kunna erbjuda rätt hjälp, stöd och skydd är att vi identifierar våldsutsatthet.
För att göra detta måste vi som professionella aktiva ställa frågor om våld. Vi måste även ge de utsatta rätt förutsättningar att berätta genom ett professionellt bemötande.
Hälso-och sjukvården har kommit längre än övriga samhällsinstitutioner. Sedan 2014 ska personal inom hälso-och sjukvården, om en vuxen visar något som väcker misstanke om att hen har utsatts för våld eller andra övergrepp, fråga personen i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen.
Vi menar att alla samhällsaktörer som möter kvinnor och barn (såsom socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, elevhälsan och ungdomsmottagningar med flera) måste bli bättre på att uppmärksamma våldsutsatthet.
Frågan bör inte bara ställas av den engagerade socialsekreteraren, kuratorn, sjuksköterskan, eller arbetsförmedlaren utan av alla professionella som i sitt arbete möter människor.
Och vi ska inte bara fråga när vi tycker oss se symtom, för då riskerar vi att missa många.
Våld i nära relationer är nämligen ofta dolt och brottsoffret agerar sällan som vi kanske föreställer oss att hen borde agera och uppträda.
Studier visar att våldsutsatta sällan spontant berättar om våldet, på grund av till exempel skam eller hot, men att de svarar om de får frågan. Och att fråga kan rädda liv.
Vi menar därför att det inte borde vara upp till den enskilda arbetsplatsen eller den enskilda professionella att bestämma om, när och till vem frågor om våldsutsatthet ska ställas.
Det krävs en lagstiftning som ålägger professionella inom “människovårdande” yrken att fråga alla klienter, brukare, kunder och patienter om våldsutsatthet.
Det krävs även mer resurser för att hantera svaren som frågan om våldsutsatthet kommer att generera.
Fotnot 27 juli: Den man som på sannolika skäl var häktad, misstänkt för mord på en kvinna och hennes tre barn i Gårdsten i Göteborg, släpptes på fri fot den 26 juli. Misstankarna mot honom har försvagats kraftigt. De morden är dock inräknade i texten ovan. /SVT Opinion
