100 000 svenskar har en diagnostiserad ätstörning, enligt Kunskapscentrum för ätstörningar. En enkät som tidningen Vecko-Revyn gjorde för ett par år sedan så hade 8 av 10 kvinnor bikiniångest.

När ska modeföretag börja se det strukturella problemet med kvinnors dåliga kroppsuppfattning och börja visa mänskliga kroppar?

Sommaren 2015 kanske inte blev känd som den varmaste sommaren, inte soligaste heller för den delen. Modeföretagen sörjer inte för det utan tapetserar med bikinibilder i varje tidning, busskur och reklampelare.

Det enda jag kan tänka på är, var är alla plussize-modeller?

Jag ska berätta om en händelse på en strand vid Näset i Göteborg för ett år sedan.

Jag och mina vänner hade flytt storstadsvärmen och tagit oss till havet.Vi hade lagt oss vid en gräsplätt när jag lade märke till henne först.

Hon kom med sin skolklass, och gick i en grupp av kanske sju tjejer, alla i 12-årsåldern. Hade hon inte varit som jag, så hade jag kanske aldrig lagt märke till henne, men nu såg jag henne direkt.

Hon var egentligen inte överviktig, utan var bara en mognare kropp än sina klasskamrater. Lite bredare höfter, mage och ben. Ingenting av betydelse, inget som någon lade märke till.

De andra flickorna hade handdukarna i händerna, men inte hon. Hon svepte sin handduk om sig så att ingen onödig hud skulle visas.

Det var en varm dag, och de skulle alla bada. De andra sprang ner till vattnet och hoppade ner från bryggan medan hon dröjde kvar. Tittade sig omkring, fortfarande handduken tätt mot kroppen.

Jag såg det i hennes ögon, hon som jag. Tog mig tillbaka till mina tonårsår då jag själv avskydde att bada med vänner. Hon tittade på sin kropp med avsky, så som jag också gjorde. Det gjorde mig så arg, så frustrerad.

Hon var kanske bara 12 år, hur kunde idealen redan ha nått henne?

Jag söker på nätet efter ”bikini 2015”.

Får upp hundratals bilder och hemsidor att köpa säsongens badmode på. Går in på H&M, Gina Tricot, Nelly, Twilfit och Lindex. Tusentals modeller i olika färger och former.

En sak har bilderna gemensamt. ALLA modellerna är pinnsmala. H&Ms reklampelare som prytt varenda busskur och utetoalett, där fyra vackra, spinkiga modeller går skrattandes vid en strand.

Det enda jag tänker på är flickan vid stranden. För vad händer med vår kroppssyn när det enda vi ser på reklambilder är en och samma kroppstyp som väldigt få kvinnor har?

Jo, det ska jag tala om för er. Det triggar ätstörningar, dålig självkänsla och självhat. Ifall du dagligen får se eller höra att din kropp inte är bra nog, och dessutom har en låg självkänsla, så kommer du tro på det.

Jag säger ingenting om hur man ska se ut, för vem är jag att bestämma det, men när de största modeföretagen enbart har modeller som endast speglar en form av kvinnokropp, då blir det skevt.

Jag möter flickorna som jag, överallt.

De är i alla åldrar och kroppsformer. Jag hör dem och genom dem hör jag mig själv, och mitt 16-åriga jag. Jag hör hur de talar om sina kroppar, hör hur de vill gå ner i vikt, bli mer vältränade eller bli av med celluliter som inte ens existerar.

Jag hör tonen i deras röst, självföraktet, osäkerheten och hur de förminskar sig själva. Jag hör dem, för att jag har själv varit där.

När jag 2012 var den yngsta deltagaren i tv-programmet Biggest Loser var jag helt övertygad om en sak. Att bli smal skulle göra mig lycklig.

Jag kom på sjätteplats och gick ner 30 kilo under min tid i programmet, men när jag stod där på finalen i min drömkropp så var jag fortfarande inte nöjd.

Detta triggade min hetsätningsstörning och bulimi jag haft sedan åtta års ålder.

Idag är jag nöjd. Jag är verkligen det. Visst, jag har gått upp sedan min finalvikt, men herregud vad lycklig jag är. Och vi har faktiskt kommit långt. Nu finns det plussize-avdelningar i de flesta butiker, även om de fylls med trötta kläder som skriker ”täck dina former, lager på lager!”.

Men jag vill se en plussizemodell på förstasidan till veckotidningar, som tv-hallåa och bland bikinireklamer.

Vi behöver lite perspektiv i en så otroligt snäv (ordagrant) modevärld. Vi föds in i ett samhälle som säger till oss att en vacker kvinnokropp är smal. Vi får intryck av varenda reklambild att det är vägen till lycka. Jag är helt övertygad om att självförakt är farligare än övervikt.

Så, kära klädföretag. Plusmodeller dör inte av sin övervikt, men vi läser om ”vanliga” modeller som svimmar på catwalken eller åker in och ut från ätstörningskliniker. Till och med dör.

När ska ni ta ert ansvar och spegla verklighetens kvinnor? När ska ni sluta spä på den redan blomstrande kroppshetsen?

Ifall ni behöver hjälp, så är det bara att höra av sig.

Ni skulle behöva två uppslag för mina kurvor.