Vad ska alla nya svenskar göra på midsommar?

Städerna töms på folk när alla åker till landet. Ingen annan helg gör utanförskapet så fysiskt påtagligt.

I mellanstadiet efter en långhelg satt vi i ring, frågan gick runt, fröken undrade vad vi gjort under helgen.

Svenskarna svarade att dom varit på landet. Vi visste inte vart landet låg.

Turen kom till min kompis som svarade och sa att han åkt till Libanon. Va?! Fröken kunde inte tro sina öron, fram och tillbaka på bara några dagar!

Men min kompis stod på sig. Alla andra har ju varit utomlands, måste han ha tänkt.

Frågan gick vidare. Jag sa att jag hade kollat på film. Fröken ville att jag utvecklade det, att jag berättade vilka filmer jag hade sett. Massa filmer, svarade jag och började rada upp serier.

Jag skulle inte ha kommit ihåg händelsen om det inte vore för min kompis som i vuxen ålder återkom med frågan: vart ligger det här landet?

Ja, vart ligger landet? Om jag har pengar över och vill köpa sommarstuga, vart letar jag då?

Ingenstans på hela denna yta som är Sverige kan jag peka och säga: från denna punkt börjar min linje.

Inte ens exilpoetens saknad kan bli min. Vikingarna är inte mina, min mors historia avlägsen och svårgripbar.

Denna historielöshet går att bära. Dom flesta av årets dagar ställer den inga särskilda frågor.

Men varje sommar ställer den mig samma: vad ska man hitta på under midsommar? Två gånger har jag blivit bjuden till folks lantställen. Utspritt på 33 år.

Jag vågar inte heller fråga folk vad dom ska hitta på, det kan framgå att jag inte har några planer. Man kan också drunkna i denna svenskhet även om man blir medbjuden, få andnöd och tänka på gammal kärlekssorg.

Egentligen skulle midsommar för invandrare kunna utgöra den minst laddade av svenska högtider, religiöst solblekt och livsbejakande.

Färskpotatis och sill. Nubbe och dans runt fallossymbolen, det kan man med enkelhet delta i. Nubben kan man byta ut mot läsk och skylla på att man kör. Och lamm är också gott att grilla.

Men ska man delta, ska man dricka. Då kan man inte köra bil. Och sängplatserna är begränsade.

Jag tänker att också kärleken är politisk. Till och med attraktionen, den fullbordade, det vill säga den man agerar ut.

Jag har pratat med vissa vänner om detta, det verkar vara en provocerande tanke.

Att dom, liksom dom flesta av deras vänner, inte bara råkade bli kära och ihop med partners som är nästan på pricken som dom själva.

Om jag gifter mig med en svensk, lever jag längre, det finns det statistik på. Om jag gifter mig med en syrian, slipper jag förklara också det mest självklara.

Det kan också bli en livsuppgift men fäster ära vid, att förklara det folk redan borde ha förstått. Man kan bli den människan och tycka om sig själv för det. Hemsk tanke. Det vill jag undvika till varje pris.

Annan statistik berättar att majoriteten av majoritetssvenskarna socialiserar/integrerar sig sällan, aldrig eller ogärna med icke-vita svenskar utanför jobbrelaterade situationer.

Jag tänker också på den sverigedemokrat som på frågan vad svenskt är svarat: att grilla fläskkotletter och fira midsommar. Laddade symboler vi kan gå i krig för.

Jag väntar, bidar min tid.

En kärlek kommer uppenbara sig, också koordinaterna. Ett hus jag målar i vilken färg jag vill. Neongrönt med lila knutar.

En femkantig flagga jag syr själv.

På frågan vad dom fem hörnen står för ska jag svara: all världens poesi, hiphopen, den syrianska överlevnadsskickligheten, den svenska lättsamheten, min mammas kärlek som jag för vidare till mina barn.