Nu börjar det igen. Vardag, arbete – och för våra barn, skola.
Förväntansfulla och nervösa sexåringar, skoltrötta fjortisar, plugghästar, mobboffer, de duktiga flickorna och de stökiga pojkarna ska åter trängas i samma klassrum, traska i samma korridorer, ha ont i magen i omklädningsrummet, spana efter den där som får hjärtat att slå extraslag i matsalen.
Skolan är den plats våra barn tillbringar mest tid på. Skolan är barnens arbetsplats, och barnens arbetsuppgift är att tillägna sig all den kunskap de behöver för att växa upp till fungerande och ansvarstagande vuxna, nyttiga och produktiva medborgare för att vara krass.
Dessvärre lyckas inte skolan alltid att fullfölja sitt uppdrag. Flera studier visar att framförallt pojkarnas studieresultat försämrats stadigt de senaste åren. Statsvetaren Svend Dahl talar i rapporten ”Mäns livssituation, makt, sårbarhet och skilda villkor” om en pojkkris.
Dahl menar att skolan lämnat pojkarna i sticket och befarar att pojkarna, framförallt pojkar från socioekonomiskt svaga grupper, är framtidens förlorare.
PISA-rapporten från december 2013 beskriver samma fenomen: Pojkarnas studieresultat har försämrats mer än flickornas inom samtliga fokusområden, matematik, naturkunskap och läsning.
Dahls rapport och statistiken från PISA dök upp i mitt medvetande när jag läste Linda Skugges text ”Tornadobarnen” i Expressen förra veckan. Skugge beskriver hur hon, som mamma till bara flickor, betraktat pojkar som störande och omöjliga att förstå sig på.
Hon skriver att ”majoriteten av pojkarna i barnens skola ligger bara på golvet och slåss och skriker” och undrar om ens pojkarnas föräldrar fattar vad det handlar om.
Ja, de där skrikande, bråkiga och störiga pojkarna har funnits i min dotters klass också, liksom i mina söners. Mina söner har dock aldrig tillhört de pojkar som krälat runt på golvet och gastat. Inte deras vänner heller.
Majoriteten av de pojkar som gått i både mina söners och min dotters klass har varit ungefär lika mycket eller lika lite störande som flickorna. De stökiga pojkarna har funnits och finns, och de syns och hörs på bekostnad av de andra eleverna, av båda könen.
De bråkiga pojkarna är ett problem för alla klasskamrater – liksom naturligtvis för sig själva.
Jag önskar att varje lärare och förälder kan förmå sig att se bortom stereotypa föreställningar om kön, om duktiga flickor och bråkiga pojkar, och lägga sig vinn om att se individer istället för representanter för en eller annan grupp.
På samtliga mina barns skolor – föräldrakooperativ, kommunala, privat, på Österlen och i Lund – har det funnits en genusmedvetenhet som handlat om att se och lyfta flickorna. Det är naturligtvis alldeles utmärkt.
Nu är det hög tid att se pojkarna också, som individer, som elever med rättigheter till att lära sig allt det de behöver kunna för att så småningom hantera sina liv som vuxna.
Vi har inte råd att låta pojkarna halka efter ännu mer.
Pojkkrisen som Svend Dahl larmade om i februari måste stoppas, och jag tror att första steget mot en bättre skola, inte bara för pojkarna utan för alla, är att se varje elev som den han eller hon är, med sina unika förmågor, begåvningar och begränsningar.